Arbabi, Farnaz, Hallberg, Kristian med flera: Kristina

I lördags kväll var vi på urpremiär på Uppsala stadsteater. På lilla scenen visades ”Kristina”, ett verk som saknar författare i konventionell mening. Uppenbart har den här uppsättningen kollektivt experimenterats fram också under medverkan av ensemblen, men man kan nog anta att två personer har en mycket stor del av förtjänsten av att pjäsen blir så intressant och sevärd: regissören och scenografen Farnaz Arbabi samt dramaturgen, till lika medscenografen Kristian Hallberg.

I den här pjäsen attackeras, både verbalt och handgripligt, dessutom roligt, August Strindberg för sitt drama ”Kristina”. Säkert sker detta inte bara i polemik mot enskilda ställningstaganden från Strindbergs sida utan också för att markera, att det är omöjligt att ha en enda och framför allt entydig bild av Kristina.

Detta markeras också genom att pjäsen saknar rollista i sedvanlig mening. Bland annat spelar samtliga skådespelare – Anna Carlsson, Sarah Maya Jackson, Robin Keller, Shima Niavarani och Peter Viitanen – alla Kristina – och ibland någon annan, när det behövs ytterligare rollgestalter; för att göra kristinabilden ännu mer mångtydig, använder man sig dessutom av dockteaterdockor. Genom olika betoningar framträder på så sätt flera Kristinor. I mitt minne har särskilt Shima Niavaranis nästan groteskt fula Kristina fått en särskild plats. Genom att rollen som Kristina också spelas av manliga skådespelare belyses också det som, både i eftervärlden och i pjäsen, är en diskussionsfråga: hur mycket kvinna var Kristina egentligen?

I pjäsens början står de medverkande uppradade på scenen för förhör av dramaturgen, Kristian Hallberg. Likt en skollärare förhör han sin klass om vem Kristina egentligen var, och svaren – allt från gissningar till de märkligaste teorier – påminner om den oavsiktliga komik som man i motsvarande situationer också kan träffa på i klassrum. Peter Viitanen fortsätter för övrigt på den här komiska linjen, när han under föreställningens gång då och då från ett manus läser ofta aningen felbetonade utdrag ur historien om Kristina.

Sidobelysningarna av ämnet Kristina är många och fyndiga. Vi får till exempel se Greta Garbo i filmen ”Drottning Kristina” (”Queen Christina”), till och med två gången – vid det andra tillfället spelas samma scen också upp på teaterscenen, parallellt med att filmen löper på duken.

Ytterligare sidobelysning ger musiken, som är hämtad från vår tids drottningar, sådana som Madonna och Evita Peron. Dessutom får man höra ett avsnitt av det tal som kronprinsessan Victoria höll på sin myndighetsdag. Ett snäpp för långt går möjligen andra aktens göteborgsvitsar, men i den här pjäsen är ju ingenting heligt. Och kanske finns det en poäng även i det: Kristina var verkligen en person som gick sin egen väg.

En spännande pjäs full av överraskningar, dessutom rolig, har det blivit hur som helst.