Hermodsson, Elisabet

Elisabet Hermodsson är född 1927 och således hela 82 år gammal. När jag nu, som en del i en rik utställning med hennes bildkonst på Uppsala konstmuseum, ser henne i Christian Stannows TV-film ”Tecken i rörelse”, påminns jag om hur vacker jag tyckte hon var då på sextiotalet när vi lärde känna varandra. Men hon är vacker nu också, flera årtionden senare. Jag och Birgitta kramade om henne, när vi anlände till vernissagen på Uppsala slott nu i lördags.

Elisabet är egentligen allkonstnär, betydande både som författare, bildkonstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism och religiositet som grund. I det sista avseendet är vi inte själsfränder, men detta har inte hindrat mig från att känna djup respekt för henne och hennes ibland religiöst präglade verk – även om jag alltså är främmande för hennes kritik av vetenskap i den starkt rationalistiska traditionen.

Jag lärde känna denna konstnärligt mångsidiga och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Elisabet var aldrig någon partigängare – då var hennes mans, konstnären Olof Hellströms, förhållande till socialdemokratin mer rakt och okomplicerat. Elisabet var demokratisk socialist, men partipolitiken passade kanske inte riktigt hennes fria själ.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

1966 gav Elisabet ut en samling bilddikter, ”Dikt-ting”. En av de stora salar som nu härbärgerar utställningen på slottet ägnas helt åt hennes bilddikter i tusch från 1960-talet. Det gäller att se dem på nära håll: man måste kunna både uppfatta detaljerna i teckningarna och läsa den text som är en vital del av bilderna.

Den ännu större salen innehåller saker i större format, allt från kol och blyerts till olja på duk. Något enstaka verk är från 1970-talet, men tyngdpunkten i den här delen av utställningen ligger längre fram i tiden. Ängeln samsas med narren och döden; narren förekommer också – för att knyta an till hennes religiösa föreställningsvärld – korsfäst. Humor och svärta samsas. Förekomsten av grodor i flera av bilderna förklarar Elisabet själv i en UNT-intervju med att det påstås att grodan var Guds första försök att skapa människan.

Ulrika Knutsson invigde utställningen med att göra en introduktion så intressant att den borde publiceras.

Och hur som helst, måtte många hitta vägen upp till slottet. Utställningen pågår fram till 25 oktober.