Hirdman, Yvonne: Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal

För någon tid sen hade Ordfront i Uppsala ett intressant möte med Yvonne Hirdman om hennes bok ”Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal” (Ordfront, 2006). Jag berättade då om mötet och lovade återkomma om boken.

Låt mig genast säga, att Yvonne Hirdmans bok är ett värdefullt och mycket läsvärt bidrag till vår kunskap om inte bara Alva Myrdal utan också om Gunnar Myrdal. Boken, som är på över 400 sidor, är en biografi, främst baserad på den enorma samling av brev mellan Alva och Gunnar Myrdal, som finns bevarad på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. Fokus ligger på Alva, men eftersom den har ett genusperspektiv och Gunnar och Alva kom att inte bara ingå äktenskap utan också, så småningom, bilda intellektuell och politisk ”firma”, är det naturligt, att också den andra parten (samt i någon mån den övriga familjen, alltså barnen) ägnas en hel del uppmärksamhet.

Själv lärde jag känna och samarbetade med Alva 1968-1969 i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta Jämlikhetsgruppen, vars synnerligen kompetenta ordförande Alva var; jag arbetade i gruppens sekretariat. Min bild av henne är starkt präglad av detta: i sekretariatet satt ett antal studentförbundare (s) med radikala idéer, och vi hade fått en ordförande, som sedan länge omfattade många av de krav vi ställde och delvis uppfattade som nya för vår generation och tid. Inte minst var detta slående på ett av de områden jag själv hade främsta ansvaret för inom sekretariatet, jämställdhet – även om jag på detta område inom gruppen av förtroendevalda ledamöter konkret kom att jobba allra mest ihop med Annika Baude. Alva fanns där hur som helst hela tiden i bakgrunden: kom med synpunkter på manus och, inte minst, förhandlade med partiledningen om och förankrade våra förslag. Mycket riktigt genomfördes särbeskattningsreformen, en av våra käpphästar, mycket snart av finansminister Gunnar Sträng.

För övrigt tycker jag, att Yvonne Hirdman här – när hon beskriver de krav Alva och Jämlikhetsgruppen la fram, respektive när hon, enligt min mening lite oförtjänt, i stället lyfter fram Camilla Odhnoff – inte gör en korrekt avvägning. Läs till exempel följande ur Jämlikhetsgruppens rapport:

”Den jämlikhet mellan män och kvinnor, som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen eftersträvar, innebär att rättigheter, skyldigheter och arbetsuppgifter inte längre fördelas efter kön.”

Eller till exempel följande:

”De förvärvsarbetande kvinnornas rätt till 6 månaders ledighet i samband med barnsbörd infördes ursprungligen som ett skydd för moderns och barnets hälsa och även som skydd mot uppsägning. Den psykologiska betydelsen av samvaron med barnet under dess första tid har dock kommit att betonas allt mer. Det är emellertid inte enbart modern utan också fadern, som har behov av att få kontakt med barnet. Eftersom det blir allt vanligare att föräldrar delar mer på tillsynen och fostran av barnen, blir det så småningom naturligt, att rätten till ledighet i och med ett barns födelse delas upp mellan föräldrarna.”

Det är korrekt att Camilla Odhnoff sen la fram det konkreta förslaget om föräldraförsäkringen, men principerna fanns fastslagna redan i Jämlikhetsrapporten.

***

Eftersom jag alltid har upplevt Alva Myrdal som en av de mest pådrivande i svensk politik i frågan om jämställdhet mellan könen, är det nästan chockerande att läsa de långa avsnitten med många brevcitat om hur hon som ung, begåvad, ja briljant kvinna faller in i tidens könsrollsjargong, när hon träffar den likaledes begåvade men då mycket konservative Gunnar – mycket handlar om att smickra honom. Tidsanda, ja, förälskelse, ja – men ändå. Den tes Yvonne Hirdman driver är att Alva innerst inne inte överger sina mer radikala ideal och så småningom vinner över honom till sin ståndpunkt. Hur det här exakt går till är svårt att veta ens med hjälp av den här boken. Uppenbart spelar deras resor och kontakter med radikala intellektuella i andra länder, till exempel USA, en roll åtminstone för att driva på Gunnar i en ny riktning, den som redan var Alvas.

Hur som helst: Yvonne Hirdmans bok är i de allra flesta avseenden en jättebra sammanställning av de progressiva sociala idéer, som makarna Myrdal (ofta med Alva som pådrivare) har bidragit med till både svensk och, icke att förglömma, internationell samhällsdebatt.

Boken har också fått mig att funder mycket på en annan del av deras privata livspussel. Kanske hade även det med tidsandan (inom dåtidens intellektuella sfär, även bland dem som trodde sig förstå komplexet barn och föräldrar) att göra, men hur kunde föräldrarna Myrdal resa till USA för lång tid och lämna sina tämligen små barn hemma? Jag har med stor uppskattning läst Jan Myrdals barndomsskildringar, som skönlitteratur. Och jag tror verkligen inte, att han alltid är ett sanningsvittne – mer om detta i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (8 november 2006), i Hans Hederbergs essä ”Samtida bekännelser” – men mig, som pappa och nu även morfar, drabbar det här rakt i hjärtat, mitt eget både tänkande och kännande hjärta.