Johansson, Elsie: lyrik

Jag har tidigare puffat för ett spännande Ordfront-arrangemang, i kväll, tisdagen den 7 november klockan 19.00: “Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

När jag skrev sist, låg tonvikten på Anneli Jordahl.

Nu vill jag rikta strålkastarljuset på Elsie Johansson.

Jag är osäker på när jag först kom i personlig kontakt med henne. Möjligen skedde det redan på den tiden då hon var postkassörska och jag ung student; vi har talat om det: hennes postkontor låg inte långt ifrån mitt dåvarande hyresrum. Men naturligtvis syftar jag egentligen på tiden från det att hon slog igenom som författare.

Som så många andra imponerades jag av dikterna i hennes debutbok, ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala, som jag är medlem av, inbjöd Elsie Johansson att komma till oss och läsa egna dikter – mötet ägde rum på Tunet i Svartbäcken den 15 mars 1980. Att jag vet det beror på att min hustru har ett daterat och dedikerat exemplar av boken från då.

Hur som helst, kontakt etablerades mellan oss, och jag bad att få publicera ett knippe dikter av henne i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Hon levererade inte mindre än åtta tidigare inte publicerade dikter, som jag med entusiasm antog för publicering: De fyllde, med illustrationer, tre helsidor i julnumret 1980 (nummer 21, 8 december).

Illustrationerna är ett särskilt kapitel. Jag valde Inger Rydén som lämplig illustratör och fick två större och fyra mindre färgillustrationer. De är fullkomligt kongeniala med texterna, och jag vet, att Elsie också tycker det. Hon inledde därefter ett samarbete med Inger, och hon har flera gånger – bland annat i samband med de hedersupplänningsmiddagar hos landshövdingen vi brukar träffas vid – tackat mig för att jag valde just Inger Rydén.

Det här var den presentationsingress jag – och Elsie själv – skrev i det aktuella julnumret:

ELSIE JOHANSSON, 49, fick ett kritikergenombrott med sin ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Men även läsarna upptäckte henne. Hennes debutsamling har tryckts i sin tredje upplaga, tredje tusendet! Det är enormt mycket för en diktsamling vilken som helst, inte minst för en debutdiktsamling. Om sig själv berättar Elsie för Aktuellt: ”Född 1 maj 1931 i Vendels socken i Uppland. Yngst i en syskonskara på fem. Mycket torftiga förhållanden under uppväxt- och tonår, särskilt vad bostaden beträffar. Pappa, byggnadsarbetare, före detta statare, skogshuggare, hjälpkarl med mera. Jag fick gå i realskolan (i Uppsala) tack vare lärarna i byskolan (Gryttbyskolan).” (En av dikterna handlar om hur hon bodde i spisrum tillsammans med pappan, då byggnadsarbetare. Miljöerna i dikterna om skoltiden är från Uppsala.) ”Skrev dikter som barn, men gifte mig tidigt och fick lägga skrivandet och eventuella framtidsplaner av det slaget på hyllan. Startade på nytt vid cirka 40 års ålder. Jag arbetar för närvarande på att sammanställa en andra diktsamling, som enligt avtal med LT ska komma hösten 1981. Har haft fullt upp med att åka omkring och läsa dikter sedan boken kom ut. En skön möjlighet till kontakt, tycker jag.” De här dikterna är inte tidigare publicerade.

Samlingsrubriken för de åtta orubricerade dikterna var första raden i den dikt vi lade först, ”Fi faan, säger brorsan, för trasromantiken!”.

Jag väljer här att återge två dikter om farsan:

1891 års män
skulle fira jubileum, stod det i tidningen,
det var storbyggmästarn, professor så och så
och några fler förtjänta.
Det bekom mig illa och gjorde mig generad
att pappastackarn, som hade det året,
kunde vara så erbarmligt enfaldig att tro
att det gällde också honom,
han som burit murbruk och betong och skitiga blåkläder
alla sina dar.
Han gick lite grann i barndom
efter pensionen,
fattade inte, att det faktiskt finns män,
som har rätt att annektera ett helt årtal för sig själva.

Minns att den röda fanan slog ut
och att det hisnade till
i mitt mellangärde,
precis samma sug som när Internationalen.
Byggnads, avdelning 25.
En grovarbetares sista färd.

Svartklädda gick vi på rad efter kistan.
Det var inte som du
och ändå var det du
som gungades fram där på kyrkogårdsgången.
Behövde inga tårar.
Viskade okay, pappa, okay! Allting är bra.
Minns min systers gråtparoxysmer,
doften av grässvål och köttiga blommor.
Himlens vida ljusskål
stjälpt över slätten
en lördag i juli
när far min begravdes.

Minns allra mest
den trasiga hanken i prästens svarta
kappa,
hur den spretade i nacken.
Senorna på halsen.
Hårets tunna huva.
I sluttningen mot muren
hans levande, ohjälpliga,
magra
ensamhet.
Rockskörtets vingklippta flax
i sommarblåsten.

Båda de här dikterna fanns sedan med i Elsies nästa diktsamling, ”Potatisballader” (LT, 1981), i avdelningen ”Tillhörig”. Jag ser i det exemplar jag har hämtat i bokhyllan, att jag gav den till Birgitta i julklapp julen 1981.