Mrożek, Sŀawomir: Elefanten + Beska humoresker

Sŀawomir Mrożek, född 1929 i Polen, studerade arkitektur, konsthistoria och orientalisk filologi i Kraków. Han debuterade 1954 med novellsamlingen ”Sŀon”, ”Elefanten” (svensk översättning av Mira Teeman, Bonniers, 1964). Med den blev han en erkänd satiriker.

Den börjar med ”Ur mörkret”, en polsk lägesbeskrivning som visar, vilka svårigheter de förment rationalistiska kommunisterna måste ha ställts inför i det vidsträckta och till stora delar lantliga Polen. Beskrivningen saknar nog inte heller i dag helt relevans:

”Ge oss ett råd, kamrater, vi ligger så ensamma långt ute på landet och omkring oss bara verst efter verst och gravar.

En skogvaktare berättade för mig att vid fullmåne rullar huvuden utan kroppar omkring och jagar varandra på stigar och hyggen, knackar sig i de kalla pannorna och snurrar som om de ville någon stans, och när gryningen kommer försvinner allting och bara granarna susar men jag går inte ut för nånting i världen, inte ens för det största behovet.

Och så är det med allting. Ni säger oss: Europa. Och här hinner vi knappt sätta mjölken för att surna, förrän puckelryggiga dvärgar kommer någonstans ifrån och pissar i våra kärl.”

Och så där är det i novell efter novell. I berättelsen ”Vår i Polen” flyger statstjänstemännen ut genom fönstren och svävar fritt upp mot vårhimlen. I titelnovellen ”Elefanten” sparar direktören för den zoologiska trädgården de polska gruv- och hyttarbetarnas pengar genom att låta tillverka och blåsa upp en gummielefant – med påföljden att eleverna från ortens skola, när den uppblåsta elefanten stiger till väders, tappar tilltron inte bara till undervisningen om elefanter utan till det allra mesta: efter denna upplevelse blev de ”efter i sina studier och förvandlades till ligister. Det sägs, att de dricker vodka och slår ut fönsterrutor. På elefanter tror de inte alls.”

I en annan novell tas fadern till barn som gör en snögubbe i upptuktelse av ordföranden i Folkrådet. Barnen har satt tre snöbollar på varandra. ”De vill antyda, att i den kommunala andelsföreningen sitter en tjuv på en annan. Men det är förtal.” (Snögubbe lär för övrigt heta ”baŀwan” på polska, vilket också betyder ”dumbom”.)

En höjdare om det kommunistiska Polen – ”varje klass har sin kälkborgerlighet, som Stanisŀaw Jerzy Lec säger – är novellen ”Namnsdagsfesten”.

Berättaren är på sin första visit hos advokaten och hans hustru; deras hem, med stor ljuskrona, skiljer sig i de flesta avseenden inte från borgerlighetens boningar, vare sig dessa nu återfinns i det kommunistiska Polen eller i det mer officiellt borgerliga Väst. Under en palm ser han plötsligt ett slags bur, en inhägnad hage med en instängd man. Ingen tar notis om den inspärrade; han sitter och broderar. Ingen förklarar heller något.

På lördag återvänder berättaren, nu med present eftersom det är advokatens namnsdag, vilket bland annat firas av ortens milis med fyrverkeri ovanför Stadens Folkråd. Supén är superb, och sorlet stiger. Plötsligt hör berättaren mannen i hagen börja sjunga ”Volga, Volga” till balalajka. Den instängde fortsätter med ”Framåt, frihetens soldater” och ”Traktorförarens sång”.

”Vet ni inte vem det är? frågade den skrattande värden, som tydligen först nu lade märke till mitt intresse. Det är min hustrus idé. Hon ville inte ha vare sig en kanariefågel eller någonting annat i den stilen i salongen, för hon påstod att det var banalt. Så jag skaffade fram en levande radikal. Var inte rädd, han är alldeles tam.”

Värden förklarar, att radikalen får gå ut och springa lite på revolutionens årsdag. Men blir han för vild och börjar sjunga ”Till barrikaderna, arbetets folk…” – är det möjligen ”Internationalen”? – kan man hänga en filt över honom, och då blir han tyst.

Senare har Mrożek blivit känd som författare av teaterpjäser, till exempel ”Tango”, ”Ambassadör” och ”En sommardag”. Men han har också återvänt till att skriva humoresker: en samling, ”Beska humoresker”, översattes till svenska av Martin von Zweigbergk och gavs ut av Brombergs 1984. De här novellerna är med två undantag skrivna 1981-1983.

Det är nöjsamt att återuppliva bekantskapen med Mrożek, men hans humoresker har blivit mer allmänna, kanske på grund av att han sedan 1963 har bott utomlands, sen 1968 i Paris. Två av novellerna – ”Mönstringen” och ”Våren till mötes” – är dock skrivna så tidigt som 1957, men de kunde naturligtvis av censurskäl inte publiceras i Polen.

Det senare framgår med all önskvärd tydlighet av innehållet i ”Mönstringen”. I den mönstrar en rekryt, som har en tät tatuering över precis hela kroppen. Den föreställer, till de mönstringsansvariga befälens häpna förtjusning, hela produktions- och samhällslivet: industri, vetenskap, lantbruk, sunda fritidsaktiviteter.

”- Nå, men har ni något där bak också? frågade kaptenen när han kom att tänka på att de ju kunde få se åtminstone lika mycket som på framsidan.

– Ja visst, svarade ynglingen och vände lydigt bakdelen mot nämnden.

Då for de närvarande plötsligt upp och ställde sig skyndsamt bestört i givakt, och med blicken genast uppfylld av känslor av vederbörlig hängivenhet och vördnad gjorde de honnör under tystnad.”

Också några andra noveller har som miljö det kommunistiska Polen.

Så här börjar ”Apan och generalen”:

”Vår general är känd ute i världen, också bland gula och svarta folk, som trots sina besynnerliga kroppsfärger tänker rätt och progessivt och därför hör till våra broderfolk. Vi tycker mycket om dem och skickar dem olika gåvor, och de ger oss gengåvor. Nu senast till exempel, när vi skickade dem ett sockerbruk och en fullständig uppsättning maskiner för den kemiska industrin, så sände de oss en apa.”

Och så här börjar ”En angivelse”:

”Till Ärade Herr Chefen för Hemliga Polisen.

Härmed anger jag vördsamt min granne för statsfientlig blindhet.

Det heter att han håller på att bli blind för att han mister synen, men jag vet bättre, för jag har samtalat med honom i trappan ibland, och en gång pratade han bredvid mun.

Så här sa han:

– Jag vill inte se på era trynen längre.”