Sten, Joakim efter Johnson, Eyvind: Krilon – en föreställning om det möjliga

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.