Velthuijs, Max: Grodan och kärleken

Jag har tidigare skrivit om två barnböcker om Grodan, skrivna av Max Velthuijs – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Max Velthuijs (1923-2000) var, som man förstår av namnet, holländare, men hans svenska förlag, Berghs, envisas med att i översättningarna ange de engelska titlarna som original, vilket de med all sannolikhet är för Gun-Britt Sundströms för övrigt utmärkta översättningar. Det senare gäller också för hennes översättning 1989 av Velthuijs första bok i den här serien, på svenska kallad ”Grodan och kärleken”. Samma fel finns för övrigt i En bok för alla-upplagan från 2018. Men boken, som kom ut 1989, hette i original ”Kikker is verliebt” (1989).

Den var den allra första i en ganska lång serie om Grodan och hans vänner, och redan i den hittade Velthuijs den ton som har tilltalat barn också i andra länder, bland dem Sverige. ”Grodan och kärleken” kan med framgång läsas för relativt små barn. Bilderna är enkla och tydliga och läs-handlingen begriplig. Grodan i den här historien kommer till slut på vad det är som får hans hjärta att slå snabbare och lockar honom att skratta och gråta på samma gång.

Till slut kommer han på det: Han har blivit kär, i en anka.

Men som i en rad andra första kärlekar vågar han inte säga det till Ankan. Så han börjar anonymt uppvakta henne, först med en teckning med ett hjärta på, sen med en fin blombukett.

Själv kan han inte sova på nätterna. Gråter gör han också.

Till slut kommer han på det gamla knepet att göra något som kan tänkas imponera på Ankan. Han börjar träna höjdhopp och lyckas allt bättre – till slut hoppar han högre än någon annan i världen.

Tyvärr slutar det illa. Han faller handlöst i marken.

Men då kommer Ankan för att hjälpa honom, och när Ankan sen tar honom med hem till sig, lossnar det för honom, och han förklarar sin kärlek för henne.

Och alltsedan den dagen har de älskat varandra innerligt.

De sista raderna har udden riktad mot den växande skaran av rasister:

”En groda och en anka…
Grön och vit.
Kärleken känner inga gränser.”