Nilsson, Ulf (text) och Adbåge, Emma (bild): Tjoho, nu är det jul!

Jag har i åratal med uppskattning läst Ulf Nilssons barnböcker, och bland julklapparna den senaste julen fanns hans, av Emma Adbåge illustrerade ”Tjoho, nu är det jul!” (Rabén & Sjögren, 2017). Den är indelad i 24 kapitel, sålunda lämplig att läsa ett kort kapitel per dag från första december till och med julafton. Så köp den gärna redan nu, men spar läsningen till årets december.

Huvudperson i den här berättelsen är en gris som heter Ruffe, och Ruffe har just lyckats rymma från slakteribilen. Grisar blir ofta vänner med människobarn och kan leva ett gott liv ända till dess att de har götts för att sen kunna slaktas, och när det sen plötsligt är deras tur att bli skinka och sidfläsk är det redan för sent att göra något åt den saken. Ruffe hade ändå fått en föraning – en gammal gris hade sagt: ”Nu är den hemska. hemska julen här”, och då gällde det att rymma och fly för livet.

Men hur skulle man nu överleva? Ett besök i ett potatisland med god potatis ändar genast i att Ruffe jagas av en arg bonde med både hund och gevär. Och första dagen i frihet ändar i en natt under en gran i skogen.

När han vaknar igen, har han fått sällskap av en katt, som visar sig ha blivit kvarlämnad av en familj när de åkte hem igen efter vistelse i sommarstugan – nu är katten alltså hemlös, så Ruffe föreslår att de ska försöka hitta något ställe att bo i. Katten har hört att den kallas Kss-kss, och hon känner också till ett öde hus ute i skogen. Dit tar sig Ruffe med katten på ryggen. På vägen dit upptäcker Ruffe att kattens nattliga utflykter har att göra med att hon jagar sorkar och möss – själv har han fått nöja sig med ätbara rötter.

Till slut hittar de i alla fall det tomma hus katten tidigare har sett, och Ruffe lyckas med sin tunga kropp få dörren att gå upp. Här kan de fira jul, tycker Kss-kss, vilket Ruffe tycker låter hemskt.

Ute hittar Ruffe ett halvt igenvuxet potatisland och kan äta sig mer än mätt, men har problem med att Kss-kss ständigt jagar levande föda, till och med flugor.

På natten skräms de av två små spöken, men de visar sig vara möss. Mössen rymmer men hittas i en byrålåda av Kss-kss, som förstås vill äta upp dem. Men mössen kan tala och vädjar om att få leva och får då Ruffe som bundsförvant. När mössen, som heter Andersson och Pettersson, hittar en burk tonfisk åt Kss-kss, nöjer han sig med det, och mössen infogas i den märkliga samexistens som börjar uppstå i ödestugan – husets ägare, Lundström, kan mössen berätta, har lagts in på sjukhus och är sannolikt död.

Så när Ruffe efter att första natten ha sovit på golvet får ont i ryggen, tipsar mössen honom om att det bakom ett draperi finns en säng han kan sova i – Kss-kss sover i fåtöljen som står bredvid.

Där hittar de ett par böcker, den ena en barnbok där det bara fanns två sidor kvar – de andra hade kanske fallit offer för något läshungrigt barn. Nu var inte Ruffe så hemskt van vid läsning, så handlingen blev därefter: ”Det var en gång en igelkott” blev i hans version ”Det var en gång en snigelkorv”, vad nu det kunde vara. Och ”Hon bodde i ett hus” blev i stället ”Hon bodde i en hund”. Blev hon alltså uppäten?

Till det här kom problemet med maten. Den potatis Lundström hade satt i potatislandet var redan slut. Men mössen visste att Lundström brukade åka in till stan och handla. Så Ruffe klädde sig i Lundströms kläder, åtföljd av katten och med de två mössen i hatten. Med sig hade de också leksaksinstrument som de hade hittat på vinden. Inne i stan ställde de sig sen och spelade , Ruffe flöjt, Kss-kss trumma och mössen ett litet leksakspiano. De jamade och pep, sjöng också något som kunde tänkas vara ”Stilla natt”. Och julvänliga människor stannade till och lyssnade, sken upp och började lägga pengar i Ruffes hatt. Den blev till slut full av slantar och en hel femtilapp. 347 kronor hade de fått ihop när de slutade.

Ruffe kunde gå in i en affär och handla: julost, potatis, morötter, sill, bröd, nötter.

Fast den ensamma utflykt Ruffe gör in till stan nästa dag blir inte riktigt lika kul. Han ser både en farbror som köper och äter en marsipangris och stöter också på riktig skinka. Den här gången köper han bara en tidning. Men han är ju inte så duktig på att läsa. Vad handlar det här om egentligen? Ett par ord kan han i alla fall tyda, korta sådana som ”väg” och ”jul”.

Riktigt allt ska jag väl inte berätta – ni kan ju själva läsa hur våra vänner lyckas laga huset och dess tak, målar om också. Det funkar, även om de är långt ifrån lika i alla avseenden, till exempel med ganska olika natt- och matvanor. Men ibland längtar Ruffe efter någon som är lite mer av hans eget slag.

Och en natt händer det något. De röda vinteräpplena på Lundströms äppelträd har de tänkt spara till jul, men vinteräppelträdet plundras av en spöklik gestalt. Ruffe är beredd att försvara deras juläpplen, men hejdar sig när han ser att den som äter äpplena också är en gris, dock inte av hans sort utan en vildsvinshona och en mycket vacker sådan. Och så får han fram en kärleksförklaring, passande i alla fall för grisar:

– Du är VACKER! Nöff.

Och hon rodnar.

Sen går det som det i sådana fall också går till hos oss människor. I herr Ruffes säng sover det den här natten också en fru Vilda.

Så nu måste Vilda fråga Ruffe om han tycker om ungar. Hon har nämligen ett antal sådana, och några av dem har i sin tur hunnit få egna ungar. ”Du kan få vara pappa.” Det hade Ruffe inget mot, så plötsligt fanns det ett par tiotal vildsvin i olika åldrar att också härbärgera i huset i skogen. Som tur är hittar de en väg upp på vinden, där det finns plats för alla unggrisarna. Men vad ska de äta? Utom då de allra yngsta griskultingarna, som diar.

De inte alltid så logiska mössen berättar dock till slut att Lundström har ett jätteförråd av makaroner. som kan kokas och bli mat – vildsvinen äter dock makaronerna torra. Fast då har mössen redan stillat sin egen hunger genom att gnaga i sig resten av boken om snigelkorven.

Och smågrisarna gör det andra små gärna gör: leker sjukhus och operation.

Julen ser ut att vara räddad, när Ruffe upptäcker att det som har prasslat i sängen är pengar, gömda i madrassen: 12.750 kronor visar det sig när Ruffe räknar. Dem har Lundström skriftligt testamenterat till sina möss, så att de kan bo kvar. Men kommer myndigheterna att bry sig om ett sådant testamente? Kommunens tjänstemän har varit fram till husets staket och där satt upp ett anslag om att en väg ska dras rakt igenom Lundströms tomt.

Och innan de hinner hitta på något motdrag, är förödelsen redan i gång. En Caterpillar gör kaffeved av Lundströms gamla dass. Men när det kommer en Caterpillar till, kommer en hel armé av små vita spöken, ledd av två också ganska små – ska vi gissa på att de heter Andersson och Pettersson? Röjninsgubbarna ger sig inte så lätt, men när de ger sig på de små spökena, blir de anfallna av en ursinnigt rivande katt och måste, åtminstone tillfälligt, dra sig tillbaka.

På natten snöar det våldsamt, och hus och tomt täcks av djup snö, så djup att djuren i Lundströms stuga blir insnöade och måste gräva sig ut. Smågrisarnas mamma gräver gångar och tunnlar, och de själva gör en snögris med morot i munnen.

Men Ruffe är förstås fortsatt orolig: Kommunens gubbar kommer säkert tillbaka. Han hör vägmaskinernas buller långt borta.

Fast han behöver nog inte vara orolig. Vilda berättade att hon hade placerat markeringarna för den nya vägen i en vid båge runt huset, och nu följde vägarbetarna hennes falska anvisningar.

Inne i huset värmdes ugnen för pepparkaksbak. Alla bakade kakor av hjärtans lust, men det blev varken pepparkaksgrisar eller pepparkakskatter utan i stället pepparkaksostar, pepparkaksblommor och pepparkakspotatisar. Anderssobn och Pettersson blev så mätta att de inte kunde bo kvar i sitt mushål, så de fick i gåva av de andra ett pepparkakshus att bo i i ställrt. Och där födde Pettersson dan före julafton deras första unge.

Och tur var väl det, så julaftonen som vanligt kunde ses som någon annans födelsedag. Men även om det inte kom några vise män, öppnade Vilma dörren till stallet, och in i värmen steg då rådjur, grävlingar, harar, ekorrar och fasaner.

Sista kapitlet, julaftonskapitlet, är helt underbart. Ruffe pulsar i väg till ett åtminstone så här års tomt hus med trädgård och plockar där en säck full av röda goda vinteräpplen. På hemvägen skaffar han också julgran. Granen fick julgransfot och kläddes sen av smågrisarna med Lundströms gamla julgransprydnader. Mössen klättrade upp i toppen och satte dit stjärnan. Och alla fick paket – i dem kunde det ligga ett par spikar eller rent av ingenting, men det var ju den vänliga gesten som räknades den här kvällen. Fast alla får ju röda äpplen av Ruffe, och så har Ruffe gömt undan en chokladask där innehållet räcker åt alla. Också djuren där ute bjuds in för att fira jul. Vilda bjuder på kokt potatis.

”Den snälla julen brummade i hela kroppen”, slutar det här julevangeliet.

Det enda jag själv vill tillägga är att Emma Adbåges illustrationer till Ulf Nilssons fantastiska julsaga är helt kongeniala. Tack båda två!