Hellsing, Lennart (text) & Sørensen, Svend Otto (bild): Den underbara pumpan

I julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1975, den 11 december, hade jag ett uppslag om årets barn- och ungdomsböcker. Bland bilderböckerna lyfte jag med illustration fram en av favoriterna, ”Den underbara pumpan” (Rabén & Sjögren) med text av Lennart Hellsing och illustrerad av Svend Otto S, som alltid kallade sig så men egentligen hette Svend Otto Sørensen. Om den aktuella boken skrev jag så här: ”Den underbara pumpan, oerhört gulligt och traditionalistiskt illustrerad av Svend Otto S, måste gå rakt in i alla barns hjärtan, och i alla vuxnas också för den delen.”

Den här boken kom att älskas också av våra barn och följde med något av dem när de sen flyttade hemifrån. När jag i julas (2017) köpte en nyutgåva (En bok för alla) och gav den i julklapp åt en sondotter, visade det sig, att hon redan hade originalboken, men eftersom den är så bra föreslog jag, att exemplaret från mig i så fall kunde ges till hennes lillasyster.

Lustigt nog handlar ”Den underbara pumpan” om två björnar, Storbjörn och Lillbjörn, som i likhet med många syskonpar har samma saker fast i lite olika utförande, sådant som ett paraply av guld respektive av silver, ett par stövlar av guld respektive av silver, ett metspö av guld respektive av silver.

Deras middag, lite ovanlig i människoöron, bestod av myrägg och honung, och inte nog med det: Lillbjörn hittar något ovanligt i sin mat, och det visar sig vara ett frö.

Till vad vet de inte. Men man kan ju plantera fröet i trädgården och se vad det blir.

Upp kommer en grön stjälk, och på den sitter det något som ser ut som en grön ärta. Ska den bli ett blåbär? Man måste vänta och se.

Det de har sått ser först ut att bli en gurka, men snart är frukten stor som en hundkoja, efter fyra veckor stort som ett mindre hus.

Då råkade en gammal räv gå förbi och berättade, att det som växte och växte var en pumpa.

Och snart var den större än björnarnas hus.

”Var ska vi nu bo?” sa Lillbjörn.

”Vi flyttar in i pumpan”, sa Storbjörn. Kanske är den ihålig.

Men det såg märkt och fuktigt ut där inne. Så de skar ut fönster, satte på sig sina stövlar av guld och silver, tömde ut det våta innanmätet i pumpan och flyttade sen in med sina möbler och saker.

Pumpan bara växte och växte, ända till dess att den lossnade och en natt blåste ner i sjön.

”Nu får vi bli SJÖBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. Och sen plockade de fram sina metspön. Så det blev fisk ill frukost.

De fortsatte att segla omkring hela sommaren och också under hösten, men till slut började det bli så kallt att de frös där i sin flytande pumpa. Så de stängde fönstren och började elda i den öppna spisen.

Det skulle de inte ha gjort, för den varma luften gjorde, att pumpan steg till väders som en luftballong.

”Nu är vi LUFTBJÖRNAR”, sa Storbjörn.

”LUFTBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. ”Det är ju sådana björnar som inte finns?”

”Kanske är vi bara en saga?” sa Storbjörn.

”Nej”, sa Lillbjörn, ”jag TÄNKER. Vore jag ingenting så skulle jag inte kunna tänka. Jag tänker – alltså finns jag till!”

Och här citerar Lillbjörn – så typiskt Hellsing – en berömd utsaga av den franske filosofen René Descartes, dock utan att ange källan: ”Je pense, donc je suis” (i latinsk översättning ”Cogito, ergo sum”, på svenska ”Jag tänker, alltså finns jag”).

Och inte heller jag tycker att ni behöver förklara för barnet ni läser för vem Descartes var och att det var han som ursprungligen sa det här.

Descartes arbetade för övrigt för drottning Kristina och dog i Stockholm.