Ferri, Jean-Yves (text) & Conrad, Didier (bild): Asterix och det stora loppet (Asterix nummer 37)

Asterix, på originalspråket franska skrivet Astérix, är en mycket läsvärd serie, skapad 1959 av René Goscinny (1926-1977) och Albert Uderzo (född 1927). Den här serien är, när den är som bäst, en fantasifull och rolig historia med sitt centrum i en nordgallisk by i det dåtida – tiden är omkring 50 före Kristus – Romerska riket.

De huvudagerande är Asterix, om man ser till kroppen en obetydlig person men med enorma krafter när han har druckit den trolldryck byns druid Miraculix kokar ihop. Asterix’ ständige följeslagare är den i sig själv kraftige Obelix, som har egenheten att ständigt bära omkring väldiga bautastenar och att äta vildsvin. Byns ledare heter naturligtvis Majestix, och bland de ständigt återkommande figurerna finns också byns bard Troubadix, förfärlig i de flestas öron, och så, icke att förglömma, den lilla hunden Idefix.

Den här galliska byn är ryktbar bland romarna, som bara en gång och högst tillfälligt har lyckats inta den, trots att den är omgiven av inte mindre än fyra romerska läger – ja till och med Julius Caesar fruktar de här gallerna. Men trots både dåliga vägar och andra hinder rör dessa sig också mycket långt utanför sin egen by och hamnar då i äventyr som utspelar sig i olika delar av den på den tiden kända världen.

Det historiskt sannolika är inte det som utmärker dessa äventyr, men blandningen av kända historiska platser, åtminstone några historiska individer, latinska sentenser plus rent farsartade händelseförlopp gör ändå Asterix-albumen läsvärda.

Jag har genom åren köpt och läst de flesta, men för en tid sen hittade jag i en pressbyråbutik jag brukar handla i ett album jag inte kände igen, ”Asterix och det stora loppet”, utgivet 2017 av Egmont och i översättning av Per J A Andersson. Det här Asterix-albumet, nummer 37 i ordningen, är också en nyskapelse av Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (bild).

Den här historien börjar i Rom, där lättjan breder ut sig och alla orgierna slukar pengar. Lactus Bifidus anklagas för att genom sitt privata leverne försnilla medel som borde ha använts för underhåll av de romerska vägarna. Han kontrar med att utlysa en tävling per häst och vagn genom hela den apenninska halvön, men tävlingen är öppen för deltagare från hela den då kända världen. Baktanken är dock att det romerska ekipaget ska vinna tävlingen. Kusken, kallad Coronavirus, är lömsk men alltså inte någon virussjukdom.

Trots att det här albumet handlar om hästkapplöpning, känns alla agerande, inklusive Asterix, Obelix och Idefix, tröttkörda, och alla etapper i loppet och de orter man passerar – Parma, Neapel med flera – ett geografiskt i stället för händelsebaserat sätt att åstadkomma variation. Det här allt-på-en-gång-konceptet medför också att det blir väldigt mycket frakturstil, nordiska æ- och ø-tecken och liknande.

Det här greppet – upprepning i stället för nya äventyr – har nog att göra med att succén med den ursprungliga Asterix-serien inte har lämnat förlaget någon ro. Seriens nya kreatörer gör en vid första anblicken idiomatisk Asterix-serie men saknar helt enkelt den originalitet och fantasi dess ursprungliga skapare hade. Och inte blir det några fyndiga latinska citat heller.

Repetitio est mater studiorum (Upprepning är inlärningens moder) lyder en latinsk sentens. Men jag tror inte att bara det räcker, när man skapar serier.