Mørck-Eidem, Alexander efter Lindgren, Astrid: Bröderna Lejonhjärta

Förra torsdagen, sista dagen i november, var jag och Birgitta på premiär på Uppsala stadsteater. Vi såg Alexander Mørk-Eidems bearbetning för scen av Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, utgiven 1973. Jag har läst den här boken, själv så väl som för våra barn, och vi har också sett och sett om Olle Hellboms på många sätt kongeniala filmatisering av boken 1977 – det finns en text om det här lindgrenverket ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Att med den bakgrunden se ytterligare en version av ”Bröderna Lejonhjärta”, den här gången alltså i bearbetning för scen, har sina risker. Eftersom man kan grundstoryn så bra, riskerar man att inte se luckor och ibland i föreställningen tolka in sådant som en fullkomligt obevandrad åskådare rimligen inte har någon chans att göra. (Märk dock att den här föreställningen har sjuårsgräns.) Men med detta sagt: Scenversionen av ”Bröderna Lejonhjärta, i regi av Ronny Daniesson med Marie Persson-Hedenius som dramaturg och med Martin Chocholousek som scenograf, är högst sevärd, vilket också premiärpublikens starka och ihållande applåder vittnade om.

Att föreställningen blev så bra är till stor del de två unga huvudrollsinnehavarnas förtjänst: Gustav Lindh som Skorpan (Karl) och Peshang Rad som Jonatan. Skorpan är på väg att dö i lungsot, och för att ingjuta hopp och mod i den yngre brodern berättar den äldre om hur man efter döden kommer till den blommande körsbärsdalen Nangijala och att de så småningom kommer att återses där.

Men den som först – efter en eldsvåda, på scen gestaltad med eld och rök – kommer att hamna där är i stället storebror, Jonatan. Så när det sedan bli Skorpans tur, möts han där av storebror, som blir hans introduktör till den nya världen, åtminstone på ytan så idylliskt vacker som paradismyter brukar vara. Här möter de andra som hör hemma på den goda sidan: Sofia (Tytte Johnsson) och Mattias (Gustav Levin) samt förstås motståndshjälten Orvar, här lite överraskande spelad av en kvinna, Emelie Wallberg.

Nangijala visar sig nämligen vara ett hotat paradis. Även där finns en kamp mellan goda och onda. De onda intränglingarna/erövrarna från Karmanjaka och under ledning av Tengil med draken Katla som redskap, vinner terräng till dess att Jonatan Lejonhjärta besegrar dem, men med sitt eget liv som pris. När det gäller Tengil är den här scenversionen övertydlig: I rollen som Tengil ser vi Jakob Fahlstedt, som också spelar den förrädiske värdshusvärden Jossi. Jag inser naturligtvis problemet med att på scen gestalta draken Katla, men jag undrar om de yngre i teaterpubliken verkligen förstår att den svarta jättekub de ser på scenen är en människodödande drake. (Teatern verkar dock dock vara medveten om det här problemet och tillämpar tolvårsgräns.) Scenhandlingen är, om än något förkortad, densamma som den i Lindgrens bokoriginal.

Filmen återger mycket poetiskt och, när handlingen kräver det, mycket dramatiskt den natur som skildras i Lindgrens text, och i scenversionen tvingas scenografen att vara mer återhållsam, men dekordetaljer, ljus, rökeffekter, färgval och koreografi understrykrt skickligt den här historiens mix av saga och feberdröm. Vilka som finns på den goda respektive onda sidan markeras bland annat med hjälp av färgen på dräkterna (vitt respektive svart). Till det intressanta med den här iscensättningen hör dess lån från japansk manga. Riktigt lika imponerad är jag inte av dansnumren.

Jonathans offerdöd i kampen mot de onda makterna i Körsbärsdalen leder dock inte till att myten om Paradiset krossas. Även om Jonathan förlamas i kampen mot ondskan, får han hjälp av lillebror Skorpan, och de båda bröderna kastar sig utför ett stup ner i en flod för att därigenom nå ett annat Paradis, Nangilima.