Keaton, Buster: Kofösaren

Buster Keatons stumfilm ”Go West” (1925) med den svenska titeln ”Kofösaren” hör inte till hans oftast visade filmer, men den är högst sevärd.

Inledningen är chaplinsk: Hjälten, med det karaktärsbeskrivande namnet Friendless, är utfattig och beger sig ut på vägarna – hur fattig han är inser man när man tar del av hans byteshandel med en handlare; hur ensam han är förstår man när han möter New Yorks folkmyller. Och likt Joe Hills ”The Tramp” (”Luffaren”) får han nobben överallt där han söker jobb för ringa ersättning. Också godsfinkeåkandet från ort till ort är välkänt för oss som har sett filmer av det här slaget.

Till slut får han i alla fall, efter att ha ramlat av tåget, jobb på en ranch i Arizona – som tur är har ranchägaren inte kollat om vår vän egentligen vet något om helst om det man gör på en ranch. När han till exempel ombeds att mjölka en ko, har han ingen aning om hur det går till. (Fast hur man handmjölkar kor har väl heller inte större delen av dagens publik någon aning om.) Och naturligtvis klarar han varken att sadla eller rida en häst.

Två vänner får han hur som helst på ranchen. Dels ranchägarens vackra dotter (Kathleen Myers) när han hjälper henne att få en sticka ur handen. Dels kon Brown Eyes, som han befriar från en sten i en av klövarna.

Efter det senare får han en vän för livet: Brown Eyes har inte ögon för någon annan, varken tjur eller människa, när hon har blivit av med sin plåga. Kon följer honom vart han går, och han får till och med rida på henne rygg.

Kritiskt blir det sedan när ranchägaren (Howard Truesdale), alltså pappan till den vackra unga damen, behöver sälja av jättemånga djur för att rädda ekonomin och de cowboys som jobbar åt honom också väljer ut Brown Eyes för vidare frakt till slakteriet.

Buster Keaton gör förtvivlade försök att rädda sin koväninna – han har inte pengar nog för att friköpa henne – och tvingas sen följa med på tåget i hopp om att senare kunna rädda henne. Tågtransporten blir kaotisk, bland annat genom en blockering av spåret och ett väpnat överfall – en annan ranchägare vill hindra försäljning tills priset stiger – men till slut lyckas ändå vår kofösarhjälte både besvara elden och sen föra tåget vidare till Los Angeles.

Friendless befriar Brown Eyes och släpper också ut de övriga korna, vilket leder till ett våldsamt kaos. Brown Eyes tar befälet över den ändlösa koflocken, och djuren tar sig fram på gatorna med kaos som följd. Allt det här, inklusive kossors intåg i sådant som en frisersalong, är mycket fantasifullt och skickligt gjort. Här finns många slapstickpärlor, som när polisen som ska ingripa av misstag besprutas av brandkåren.

Och så slutar det med att kreaturen ändå till sist är framme där de ska vara.

Ranchägaren, vars ekonomi därmed är räddad, är beredd att belöna Friendless med vad han än önskar, och då tvekan inte Friendless utan pekar och säger, att han vill ha henne.

Både pappa ranchägaren och hans dotter, som ser glad ut, tror att det är henne Friendless pekar på. Men då dyker den Friendless verkligen vill ha, Brown Eyes, upp bakom henne.