Mozart, Wolfgang Amadeus: Odensesymfonin (Symfoni nr 1 a-moll) och Mässa c-moll

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) torde vara en av de mest spelade och älskade klassiska kompositörerna. Också i vår skivhylla finns fler inspelningar av mozartverk än verk av några andra enskilda klassiska musikskapare.

På torsdagskvällen (12 oktober) var vi i universitetsaulan och hörde Uppsala Kammarorkester med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Uppsala Akademiska Kammarkör, båda dirigerade av Stefan Parkman, framföra mozartverk, som vi aldrig hade hört.

Det är nu inte så förvånande.

”Odensesymfonin”, Symfoni nummer 1 a-moll, är ett av de verk, som har förtecknats av Köchel men som har varit försvunnet fram till 1982; sitt namn har symfonin fått efter fyndplatsen.

”Odensesymfonin” är ett mycket tidigt verk av Mozart, dessutom ovanligt (för Mozart) genom att det är fråga om en symfoni i moll.

Den snabba försatsen låter heller inte riktigt som Mozart, så som vi är vana att identifiera honom. Men andantinot – i dur – låter en inte falla i tvivelsmål om vem som har skrivit musiken.

Efter pausen spelades Mozarts ”Mässa i c-moll”, ett verk för solister, blandad kör och orkester. Orkestern var förstås Uppsala Kammarorkester och kören Uppsala Akademiska Kammrkör; solister var Karin Roman, sopran, Maria Matyazova, sopran, Rufus Müller, tenor, och Ove Pettersson, bas.

Den här mässan har inte ens Mozarts samtida fått höra. Mässan skrevs i början av 1780-talet, då Mozart inledde sitt äktenskap med Constanze Weber, men fullbordades på grund av kaotiska omständigheter (bland annat dog deras första barn) aldrig. Den har nu kompletterats och bearbetats av Robert D Levin. Jag saknar tillräcklig musikteoretisk utbildning och dessutom detaljkunskap för att kunna avgöra, exakt vad som är Levins kompletteringar och vad som är Mozarts original, men eftersom jag som hängiven musiklyssnare upplevde mässan som en väl sammanhängande helhet, är jag beredd att ge Levin ett gott betyg. Efter konserten hyllades han också vederbörligen av publiken i universitetsaulan.

Texten, med det sedvanliga innehållet, framfördes växelvis av kören och de genomgående välsjungande solisterna. Särskilt skulle jag vilja framhålla den skönsjungande Karin Roman, som jag har hört tidigare. När hon sjunger ”Et incarnatus est de Spiritu Sancto ex Maria Virgine: et homo factus est” hör jag bara hennes fantastiska röst – och glömmer för ett ögonblick vad det är hon sjunger: ”Och tagit mandom genom den Helige Ande av Jungfru Maria och blivit människa.”

Mäktigt är också Benedictus-partiet i slutet av mässan.

Den sista textraden i mässan är ”Dona nobis pacem” (”Giv oss din frid”). Sångarna sjunger här ”pacem” med tje-ljud – det skulle inte min latinlektor vid Högre Allmänna Läroverket ha gillat, viskar jag till Birgitta: han inpräntade i oss att ”c” i latin uttalas som ”k”.

Sen deltar vi i publikens långa, stående ovationer.