Kaerma, Sirje: Pizza

En av mina, i det här fallet också positivt kommenterade, bloggtexter har rubriken ”Alla dessa ester” och handlar om de många ester som gjort sig ett namn inom svenskt kulturliv – som författare, illustratörer, bildkonstnärer, musiker och så vidare eller i svensk politik och journalistik. Den här texten har fått många uppskattande kommentarer, inte minst av andra exilester.

Tills nu då jag har blivit avhyvlad av Sirje Kaerma, dessutom i frågor som över huvud inte avhandlas i just den text vid vilken den har fästs som kommentar.

Jag har funderat över vad som föranledde detta utfall, och plötsligt fick jag, eftersom namnet Sirje Kaerma föreföll mig bekant, en idé om varför det här skedde: Hon är själv författare, och kände sig kanske förorättad av att inte vara nämnd i min text om bland annat ester, som har gett ut böcker här i Sverige. I sak håller det här inte. Hennes bok ”Pizza” kom ut på Norstedts 1986 – jag har den – men mina sista recensioner, bland dem av estniska författares verk på svenska, skrevs och publicerades i Aktuellt i politiken (s) fram till början av 1986 – jag lämnade AiP för ett jobb i partisekreterarens (s) kansli. Och för min del blev Kaermas debutbok länge oläst – jag hade fortfarande inte läst den när jag den 10 februari 2008 publicerade min bloggtext om estniska kulturutövare, politiker, journalister och så vidare.

Nå, jag ska nu äntligen skriva om Kaermas ”Pizza”, en ganska omfattande samling av dikter och prosalyrik – jag har i dag läst om den.

”Pizza” är, för att vara en debutbok i den här genren, ett ganska omfattande verk, på drygt 130 sidor, och skrivet på svenska, alltså inte översatt. Dessutom är den, eftersom den rymmer en mycket stor del prosalyrik, ovanligt textspäckad.

Prosadikterna myllrar av infallsvinklar och iakttagelser och känns ibland lite ofokuserade. Dessutom rymmer de till mycket stor del bilder och intryck från resor i Indien – Kaerma har förutom att ha rest där också pluggat bengaliska, dessutom filosofi och psykologi; den senare inriktningen verkar mycket rimlig också när man läser hennes poesi. Mitt problem i just det här fallet är att jag känner mig ganska främmande för indiska levnadsmönster och indisk filosofi och religion.

Själv gillar jag mer hennes mer traditionella lyrik, även om jag också i den hittar enskilda dikter (som ”Kollontaj: en erinran”) som inte öppnar sig för mig.

Jag hittar ibland, som i ”Rost”, enskilda formuleringar som är mästerliga och roliga: ”Det kliar, det kliar / är det sorgen eller lopporna?”

Ett exempel på en hel, lysande dikt är ”Besöket” med sina onomatopoetiska inslag och björlingskt textreducerade rader:

Besöket

strumpff, klumpff
den gröna krisen har klor som vattnas
daralitt, daralitt
ocka, smocka, bocka
audiens av ålar
minsta sista upp i rök
mitt öga är en ål
gröna lampor, röda lampor nödutgång
orka sorka
rosa fitta, gröna fitta
jag drar i en båge av spännvidd
mitt i snön ett litet hål
korka storka mitt oceanöga
djunnakocko, djunnakocko
tro mig på den gröna sladden
nullah, mullah, mullah
som en duva är en aning småborgerlig
kan långa korridorer ha sin skönhet
viss, viss, vss, vss
ullabucka är min lilla affär
lyser jag över tomma rader av stolar
känner jag det tröttas närvaro
en svart prick att ta spjärn mot
ulla bulla, lyfta in i crowden
så följer små myrsteg ballonguppstigningen
sedd och avlyssnad
krymper världen till en rullstol därutanför
en vissling av en galen gud