Ekman, Hasse: Ombyte av tåg

En kvinnlig kompis, som själv kom från en antroposofisk familj, fick mig på 1950-talet att läsa Walter Ljungquist (1900-1974), som också var antroposof – men framför allt var han på den tiden en både känd och läst skönlitterär författare. Dock har jag aldrig läst hans debutbok, ”Ombyte av tåg” (1933), som vad jag förstår ännu inte präglades av hans senare livsfilosofi.

I dag är Ljungquist föga läst och känd, men jag tror att dagens publik förstår den lockelse han hade som berättare, om jag också nämner, att Hasse Ekman 1943 gjorde en film av den nämnda boken, också med namnet ”Ombyte av tåg”, och att den här filmen av dåtidens filmkritiker utsågs till årets film. Regissören Ekman tog sig vissa friheter med den ganska korta romanen, utvidgade den på en del punkter, men han berättade det för författaren, och de kom även senare att samarbeta.

Att filmen blev så pass bra har väl åtminstone delvis att göra med att den i så hög grad utspelar sig i teatervärlden, en miljö som ju Ekman, själv regissör och med den store Gösta Ekman den äldre som far, verkligen behärskade.

Någon helt fulländad film är ”Ombyte av tåg” för den skull inte. Den är lite för sentimental, har kanske också en handling som på grund av skiftande fokus och tidsperspektiv framför allt i inledningen kan vara svår att komma in i, men Ekmans stilkänsla är stark. Att det rör sig om en filmatisering av en bok märks också på att den i så hög grad innehåller dialoger.

Att filmen även innehåller så mycket musik var jag efter att ha sett den inte så medveten om, men jag noterade förstås scenframträdandena med barnkören. Starkare intryck på mig gjorde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inga Dahls (Sonja Wigert) recitation av två kända dikter, Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”.

Ser man till de agerande rollfigurerna, är det här ett drama med tre huvudagerande. En av dem, Inga Dahl (Sonja Wigert), skådespelare in spe, är redan nämnd. Rivaler om henne är Hasse Ekman, i filmen med namnet Joakim ”Kim” Lundell, och regissören Leo Waller (Georg Rydeberg). Nämnas bör också teaterdirektören Hugo Linde (Georg Funkquist, Vera (Karin Kavli) som är Ingas rival samt framför allt vaktmästaren på teatern, Andersson (Ludde Gentzel).

Det slår mig förresten att flertalet av de nämnda förmodligen är helt okända för dagens yngre publik – desto större skäl för den att se den här filmen.

Men över till handlingen.

Inga Dahl är besatt av tanken att bli skådespelare och lyckas med viss hjälp av vaktmästaren i receptionen ta sig in till regissören Leo Waller, som har undvikit att ringa upp henne trots alla hennes försök att nå honom. Han är stressad, och när hon spelar upp en scen för honom, lovar han höra av sig, närmast för att bli av med henne. Egentligen är han upptagen av en repetition. Hon förstår att hon är avspisad, och när hon kommer ut på gatan, faller hon ihop – blir faktiskt förd till sjukhus med ambulans, där läkaren konstaterar att hon har hjärtfel.

Sedan börjar den till att börja med lite svåruppfattade växlingen mellan de två huvudpersonerna med att Joakim ”Kim” Lundell tar farväl av sina föräldrar inför en resa till utlandet. Men för att göra en lång historia kort: Inga och Kim träffas; han blir häftigt förälskad i henne och hon besvarar hans kärlek.

Under en turné Hugo Linde gör med ensemblen söks han upp på sitt hotellrum av Inga, som provspelar, och närmast för att bli av med henne lovar han att försöka hjälpa henne, om hon framöver kommer till Stockholm – vilket hon alltså gör. Och det här ändar i att hon får en liten roll i en pjäs han arbetar med, detta trots att teaterdirektören avråder och hon, eftersom hon är nervös på scen, visar sig ha svårt att minnas replikerna.

Hugo Lindes intresse för och uppbackning av henne har som bakgrund hans ständigt växlande intresse för vackra damer, något som i filmen demonstreras av den fotosamling med avlagda älskarinnor han har i sin våning. Men han har aldrig haft något som helst intresse för att gifta sig med någon av de här damerna, inte heller med Inga.

Men han gillar för tillfället henne som sexobjekt och tröstar henne när hon på sin höjd blir omnämnd utan omdöme i recensionerna av hans senaste uppsättning, ger henne till och med en framträdande roll i nästa pjäs.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvete, och den här gången blir hon nedsablad av kritikerna.

Inga förstår kritikerdomen den här gången och säger upp sig, men Hugo Linde, som egentligen redan har nya kärleksaffärer på gång, tränger sig på en sista gång, och de tillbringar en natt tillsammans.

Sen blir hon, mot sina ursprungliga avsikter, kvar i Stockholm under lång tid.

Till slut beslutar hon sig för att åka hem till mamma och pappa, och då händer en märklig sak i samband med ombyte av tåg: I avvaktan på att hennes tåg ska komma in på stationen, möter hon där Kim, som hon alltså tidigare har haft en kärleksaffär med men har stött bort på grund av historien med Hugo Linde.

Hon har redan tidigare, den där gången när Linde trängde sig på en sista gång, varit på väg att ringa Kim men då avbeställt samtalet. Nu sätter de sig tillsammans på jänvägscaféet, och Kim berättar då att han aldrig har slutat älska henne.

Det här slutar med att de skjuter upp sina fortsatta resor till påföljande dag och tar in på järnvägshotellet. De beställer in vin, men mitt under det här försoningsmötet rusar Inga plötsligt i väg till toaletten – hon har fått en hjärtattack men lyckas efter en stund bemästra den med den medicin hon har med sig.

Sen får de ändå en natt tillsammans – enligt tidens hotellnormer bor de i var sitt enkelrum men har rum vägg i vägg.

Nästa morgon måste Kim i väg på sin utlandsresa, och han ger sig i väg, iakttagen av henne genom ett regnstänkt fönster.

Och trots att de har kommit överens om att ses igen när han kommer tillbaka, slutar filmen – utan att det uttryckligen sägs – i ett slags föraning om att de nog ändå aldrig kommer att ses igen.