Lemhagen, Ella: Drömprinsen – filmen om Em

Ella Lemhagen bor numera i Stockholm men kommer ursprungligen från Uppsala – hennes far, Ingmar Lemhagen (som jag minns från min studenttid), bor fortfarande kvar i Uppsala, vad jag förstår i samma stadsdel som jag själv.

Var Ella Lemhagens (manus och regi) debutlångfilm ”Drömprinsen – filmen om Em” (1996) utspelar sig vet jag inte – den är mer inriktad på de människor den skildrar, främst unga Em, Emily, spelad av Jenny Lindroth, men i den här filmen förekommer det också så många andra karaktärer, verkligen inte bara bifigurer, att det, när man har sett filmen till slut, är svårt att minnas alla och deras respektive namn. Men om vi använder Ems olika relationer till killar som exempel, är det i hennes ålder inte särskilt ovanligt att man dras till olika killar, ibland fixerar sig vid någon av dem, men också känner motvilja mot andra som så gärna själva vill. Ungdomsmiljöerna med moppar och fyllor och naturligtvis intresset för sex är hur som helst väl fångade.

Till det här kommer en vuxenvärld med otrohet, fixering vid materiella framgångar och krav på barnen att de ska lyckas med det papporna har satt upp som mål.

Det intressanta men samtidigt svårtolkade med den här filmen är Ems vuxenblivande: Vad händer egentligen, och vad är drömmar och fantasiprojektioner? Hennes drömmar kretsar kring Jakob (Niclas Broberg), men hon känner som sagt intresse för, alternativt motvilja mot också andra killar. Men vad är sant och vad är Ems drömmar om Jakob: skridskoturerna med honom – han visar sig vara en virtuos på skridskor – och hans karriär som spelare i ett ryskt lag, om hans homosexuella dragning till en annan manlig spelare och Ems seger över hans känslor när hon avklädd låtsas drunkna? Hur mycket är han hennes drömprins med tonvikt på dröm?

Den här känslan av dröm och overklighet kommer också över en, när man ser de allt mer dramatiska sekvenserna om den utvecklingsstörde brodern, som Em ska ta hand om men tappar bort efter att ha visat ut honom ur kyrkan när han kryper under några kvinnliga kyrkobesökares kjolar för att titta. Den här grabben går då ner till stranden och luras av en av killarna där att gå ut i vattnet för att leta efter sin nyckelknippa, som killen i fråga har låtsats kasta ut i sjön, där han försvinner, för evigt visar det sig; han hittas heller inte.

Em kommer före filmens final på vem som är den skyldige och stjäl en pistol för att döda honom. Man hör ett skott och ser honom falla. Men när Em sen grips och förhörs visar det sig, att vi åter har blivit vilseledda. I själva verket är det en annan person i handlingen – jag avslöjar inte vilken – som sköt. Ems mod svek henne.

Den här filmen har sina tillkortakommanden, men den vittnar ändå om att Ella Lemhagen har talang för att göra film.