Gran, Øyulv (Haugen, Christian), Meyn, Niels och Riverton, Stein (Elvestad, Sven)

Under mina pojkår i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet läste jag, med samma glupande aptit, allt som kom i min väg: pojkböcker men också flickböcker, tidens nya serietidningar, serier så väl som kärleksnoveller i mammas Hemmets Veckotidning, romaner av olika slag (Jan Fridegårds serie om trälen Holme, Fjodor Dostojevskij – jo, det är sant! – och Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”, många kärleksromaner av Sigge Stark), ja även tidens deckarhistorier, publicerade i Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet.

En stor del av de här deckarhäftena köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (i det numera med Sundsvall sammanslagna Njurunda kommun). Men mitt läsintresse tillfredsställdes också med hjälp av de pappersinsamlingar vi gjorde på uppdrag av skolan, Nylands skola: Innan jag fraktade buntarna med skänkta veckotidningar och liknande, gick jag alltid igenom dem i jakt på deckarmagasin. Sammanlagt fick jag ihop en jättesamling, som jag hade kvar till dess att jag i egenskap av ombud för gamla Folket i Bild och dess folkböcker intog en mer kritisk hållning till det som då kallades skräplitteratur. Den här kritiska hållningen ledde också till att jag gav bort min samling av inbundna deckare från B Wahlströms förlag till en kompis. Just det har jag senare ångrat, eftersom den här serien innehöll en del pärlor i deckargenren.

Hur som helst, i dag greps jag av intresse för vad det var som under de här åren gjorde, att jag föll för just Alibi-magasinet. Jag letade på nätet efter Alibi-magasinet och fann en text, där samtliga utgivna titlar fanns förtecknade; det visade sig, att Alibi-magasinet gavs ut under åren 1936-1957. Några författarnamn mindes jag: Øyulv Gran, Niels Meyn och Stein Riverton, den förste och den tredje norrmän, den andre dansk

Øyulv Gran (som egentligen hette Christian Haugen) levde 1902-1972. Hans deckarhjälte hette Harald Ask och var verksam i Oslo. Sammanlagt skrev han under åren 1946-1956 74 historier för svenska Alibi-magasinet. Till det jag hittar om honom på nätet hör att han under den tyska ockupationen av Norge hade nazisympatier; bland annat var han under kriget redaktör för en facklig tidskrift, som förstås då åsiktsmässigt företrädde Quisling-regimen. Men för Alibi-magasinet skrev han först efter kriget, och jag har inget minne av att hans Harald Ask-deckare skulle ha vittnat om det här.

Dansken Niels Meyn (1891-1957) skrev under 30 (!) olika pseudonymer, och utöver de deckarhistorier jag läste i Alibi-magasinet har jag säkert läst någon av hans ungdomsböcker. Det märkliga är att också han lierade sig med den tyska ockupationsmakten, även om detta som bakgrund tycks ha försörjningsskäl. Han vände hur som helst den bruna rörelsen ryggen före krigsslutet, men det hjälpte inte: I Danmark var han persona non grata också åren efter kriget. Men svenska Alibi-magasinet publicerade honom alltså.

Norrmannen Stein Riverton (egentligen Sven Elvestad, 1884-1934), skrev cirka 80 deckare under sin Riverton-pseudonym – hans hjälte hette Asbjørn Krag, och Riverton/Elvestad (märk likheten mellan efternamnen) är nog den mest drivne författaren av de här tre, även om han själv sa att han skrev mest för pengar. Riverton/Elvestad var inte nazist, men uttryckte ”nästan ultrareaktionära inställningar , föraktade parlamentarismen och beundrade Mussolini”, skriver Nils Nordberg i förordet till den bok jag ska avsluta med. Riverton/Elvestad levde ett hårt liv – han var alkoholiserad och homosexuell med dragning åt pedofili, läser jag, och han dog alltså bara 50 år gammal.

I sin serie ”Klassiska deckare” nyutgav förlaget Bra Böcker 1978 Stein Rivertons ”Järnvagnen” (i Ebba Atterboms översättning från 1910, lätt moderniserad). Det norska originalet, ”Jernvognen”, utkom 1909, men egentligen känns den här boken häpnadsväckande modern. Och miljön i just den här Asbjørn Krag-deckaren är inte norsk utan dansk.

Jag gav den här boken som present åt min mamma den 3 mars 1979, som tack för att hon – farmor – hade tagit hand om vår Kerstin under sportlovsveckan. När mamma dog 1994, tog jag den med mig hem till mig igen. Nu finns den i vår samling av klassiska deckare i Öregrund.