Blyton, Enid: Fem på nya äventyr, Fem på smugglarjakt, Fem reser till havet & Fem och sjörövarskatten

Jag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.

Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.

Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.

För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.

När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:

Femböcker

Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).

Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)

Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean BolindersDet upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.

Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:

– Fem-böckerna.

Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.

Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^