Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken

Jag har tidigare publicerat ett par recensioner av de CD-boxar Caprice har gett ut i serien Svensk jazzhistoria – jag har hela serien komplett på CD numera.

Men jag kom i kontakt med den här utgivningen redan i seriens begynnelse, alltså på LP-tiden. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag en recension av den allra första utgåvan:

20-talsjazz

Dubbel-LPn ”Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken”, som Caprice (CAP 2009, distribution Rikskonserter) har gett ut, är faktiskt en guldgruva. Både för att den innehåller återutgivningar från skivor som bara finns bevarade hos ett fåtal samlare och för det utförliga texthäftets skull.

Låt er inte avskräckas av den lite raspiga kvalitén på A-sidans akustiska upptagningar. Det tar sig; de tre följande sidorna är (med undantag av en låt) baserade på elektriska upptagningar.

Men det är klart: Den 1952 återuppståndna Paramount-orkesterns nyinspelningar av ”Sweet Sue”, ”Dinah” och ”I’m Afraid of You” är överlägsna tekniskt/musikaliskt. Även om det finns ganska mycket äldre material som låter utmärkt, till exempel ”He’s the Hottest Man In Town” med Helge Lindberg och The Crystal Band och ”Säg mig på nytt de första blyga orden”, inspelad av okänd orkester för en reklamfilm.

Sen kan det ju ha en särskild glädje att att får höra ”Alexander’s Ragtime Band” à la brunnsoktett. Eller att höra ”Mustalainen” invävd i ”Can You Forget” med Rünos jazzband.

Det är också roligt att få höra hur de lät: Helge Lindbergs dansorkester, Håkan von Eichvald och hans kaosorkester med refrängsång av Wilhelm Arne och andra, musiker som Ragge Läth, bröderna Gösta ”Smyget” och Elis ”Plutten” Redlig, Folke ”Göken” Andersson, Leopold ”Leppe” Becker och Nisse ”Bagarn” Lind. Eller Karl Gerhard i ”Jazzgossen”. Eller Rolfs jazzband med refrängsång av Ernst Rolf.

Över huvud taget rymmer de här tjugotalsinspelningarna material av namn som har fortsatt att vara kända långt senare: Jules Sylvain, Karl-Ewert, Fritz Gustaf och Fred Winter.

Och tro det eller inte: I en inspelning från 1917 får man höra Calle Jularbo spela ”American Rag”.

Det senare är en two-step. En annan modedans från tiden är shimmy. Det mesta är foxtrot.

För det här är mer synkoperad dansmusik än jazz – improvisationer och solon får man leta efter.

Men materialet är valt med omsorg. Även om mycket är kommersiellt och överarrangerat hör man här klanger som bildar den svenska jazzens rötter.