Wikland, Ilon: Sotis – en alldeles sann historia

Jag hör till dem som tycker, att Ilon Wikland är den kanske allra bästa av Astrid Lindgrens genom åren ganska många illustratörer. Från mitten av 1990-talet och framåt har Wikland ytterligare breddat sitt register genom att, oftast i samarbete med en barnboksförfattare, skapa barnböcker som också till innehållet i grunden är hennes egna – jag tänker då främst (men inte bara) på några berättelser som har sin bakgrund i Wiklands egen estniska bakgrund.

Bakgrunden till det hon i både ord och bild berättar i ”Sotis – en alldeles sann historia” (Brombergs, 2012) känner jag inte till, men den är en historia berättad i en liten flickas jagperspektiv. Historien är lätt berättad. Den handlar om en flicka som på kvällen kommer hem till huset där hon bor med sin mamma och sin katt, Sessan. När Sessan har fått mat, vill hon ut på en sån där utflykt som katter inte kan hindras från att göra. Flickan försöker följa efter katten, men just då kommer det en bil på vägen och kör över Sessan. Flickan bär hem henne, erbjuder mamma att hämta plåster, men plåster hjälper ju inte, när man är död.

Nästa dag hjälper mamma flickan med att gräva en grav åt Sessan, som får både blommor och ett kors över sitt sista vilorum.

Det känns så tomt efter Sessan.

Men när flickan sedan tittar ut genom fönstret, ser hon en ny katt titta upp mot fönstret.

Den får komma in och ser ut att trivas. Och eftersom den inte verkar ha något hem, får den det hos den lilla flickan, som, eftersom katten är så svart, döper den till Sotis.

Flickan själv är sinnebilden för begreppet Linlugg.

En underbar bok, inte minst när det gäller bilderna, men också om liv och död, sorg och lycka.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^