Stein, Joseph (text) & Bock, Jerry (musik): Spelman på taket

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.