Molander, Gustaf: Intermezzo

Filmen ”Intermezzo” har spelats in två gånger, båda med Ingrid Bergman i en av bärande rollerna. Den svenska originalversionen i regi av Gustaf Molander och med manus av Molander och Gösta Stevens, gjordes 1936. 1939 gjordes i USA en ny engelskspråkig version, i princip efter samma manus men med ny regissör och nya skådespelare, bortsett alltså från Bergman i samma roll.

Men den här texten handlar alltså om originalversionen från 1936.

Den är klart sevärd, även om den är starkt tidspräglad, i sin syn på äktenskapet vad jag förstår till och med präglad av en ännu äldre tids moral, och dialogen i filmen känns ibland en smula teatralisk. Lite för lite utnyttjas de växlande miljöer handlingen utspelas i, men Åke Dahlqvists foto är ändå berömvärt.

Eftersom det är en film med två musiker i de ledande rollerna, har filmen fått sitt namn efter Heinz Provosts ”Intermezzo” (och den innehåller också andra kända musikstycken). Handlingen kräver instrumenthantering av både Gösta Ekman den äldre, som är violinist i rollen som virtuosen Holger Brandt, och av hans ackompanjatris Anita Hoffman, spelad av Ingrid Bergman, och eftersom ingen av dem ju var musiker, fick man – skickligt, måste jag säga: man tror verkligen att det är skådespelarna som spelar – här ta assistens av yrkesmusiker.

Anita Hoffman, alltså Bergman, kommer in i familjen Brandts hem i egenskap av pianolärare åt dottern i huset, Ann-Marie (Britt Hagman), och har till att börja med, förutom med henne, mest att göra med modern i huset, Margit Brandt (Inga Tidblad), som enligt tidens sed i de välbärgade klasserna ägnar sig åt barn och hem, det senare dock med hjälp av anställd personal. Hon har inte velat följa med maken/violinisten på hans senaste turné, vilket väl har skapat en smula avstånd mellan dem, och när han så kommer hem, dras han till den unga och vackra och, som det visar sig, mycket pianokunniga Anita Hoffman. Tycke uppstår men skildras mycket återhållet, så även när det här uppenbart får inslag av erotisk samvaro. De båda träffas ute på en känd stockholmskrog, och trots en viss försiktighet finns där ögon som känner igen den berömde violinisten och per brev underrättar fru Brandt. Till slut konfronterar hon honom med vad hon har fått veta, och det hela slutar med att han bryter upp från hemmet, där, förutom hustrun och dottern, också en lite äldre bror till Ann-Marie, Åke, väl spelad av Hasse Ekman, finns.

Lägligt nog har Holger Brandts ackompanjatör Thomas Stenberg (Hugo Björne) beslutat sig för att göra något annat, så Brandt städslar i stället sin nya kärlek som ackompanjatris. Det funkar bra, men under en andhämtningspaus i Alperna, i en liten by i Tyrolen, nås Anita av ett brev från Musikaliska akademien om ett stipendium på 5.000 kronor – märk att det här utspelas i mitten av 1930-talet. Hon tänker först avstå från stipendiet men tackar sen ja till det i alla fall.

Både vi som ser filmen och Anita lägger nämligen märke till att Holger Brandt också längtar efter sin familj – han köper till exempel en present åt dottern, och inte heller kommer han till skott när det gäller den väntade skilsmässan.

Frun skickar också brev på brev till honom. Ändå dröjer det sen lång tid innan han tar sig före att åka till Stockholm.

Han går med sitt presentpaket till dotterns skola och får där syn på henne tvärs över gatan. Där, bland andra skolbarn, ser dottern plötsligt sin pappa, ger upp ett glädjerop och störtar mot honom över gatan. Som dess värre är biltrafikerad. Och så blir flickan överkörd.

Här stegras åter tempot och dramatiken i filmhandlingen. Flickan förs medvetslös till ett sjukhus, och pappan följer med, får där en nervös väntan på besked från ansvarig läkare.
Som till slut meddelar att flickan kommer att klara sig.

Under tiden anländer också mamman och flickans bror till sjukhuset, och den otrogne och försumlige pappan kan både ställa till rätta och förenas med sin hustru i en omfamning som andas både botgöring och uppflammande gammal kärlek.

Lite väl mycket idyll på slutet således, men väldigt många i den tidens filmpublik ville säkert se ett sådant slut.