Norén, Lars: Natten är dagens mor

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” uruppfördes 1982 men är redan en svensk dramaklassiker.

Det kan vara på sin plats att inleda med att erinra om att Norén har lånat sin pjästitel ur en dikt, skriven någon gång efter 1818 av Erik Johan Stagnelius, ”Vän i förödelsens stund”:

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem som räddar dig då? Vem är den räddande ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.

Fast för egen del har jag mycket svårt att i Lars Noréns pjäs se ens en glimt av det hopp som man kan läsa in i den från Stagnelius inlånade titeln. I det här scendramat kan man inte se någon räddning ur bedrövelsens mörker. Gud är inte ens närvarande som någon möjlighet. ”Natten är dagens mor” är en nästan outhärdlig socialrealistisk tidsskildring från 1960-talet. I uppsalauppsättningen, i utmärkt regi av Hugo Hansén, understryks tiden med hjälp av Sven Haraldssons kostym och scenografi – scenbytena klarar man genom att fokus flyttas med hjälp av ljussättningen och genom att man ganska ofta döljer delar av scenen med rök.

Jag har läst att det här dramat har en självbiografisk bakgrund: De fyra agerande är Lars Norén själv, här med namnet David (i föreställningen spelad av Ole Øvre), hans bror Georg (Francisco Sobrado) och så deras föräldrar, som mycket riktigt drev ett ekonomiskt mycket skakigt hotellprojekt i Genarp i Skåne. Men viktigare för dagens teaterpublik är att skildringen av denna hotellfamilj i sönderfall, mot slutet i fritt fall, känns så äkta. Publiken, där väl flertalet kan antas vara tämligen normala i sitt eget alkoholbruk, kan förstås tänkas ha undrat, hur det kunde vara möjligt för hotellägaren/familjefadern Martin att så länge föra resten av familjen bakom ljuset, men Gustav Levin, som på ett fullkomligt lysande sätt spelar den här rollen, visar hur det kan gå till: Man kan gömma flaskor på de mest oväntade ställen och förvara slattar i sådant som ser ut att innehålla något helt annat. Man dricker när ingen annan ser, sköljer sen ur glas och sen även den egna munnen med något som doftar något helt annat.

Men det är klart att det här till slut måste brista. Hustrun Elin, utmärkt spelad av Lolo Elwin, sätter hårt mot hårt – hotar lämna honom om han inte slutar dricka – men är också lättast att manipulera med löften som inte är värda något. I det här fallet kröns motoffensiven av ett samlag varefter Martin smyger upp ur sängen och lokaliserar sprit som de andra inte har hittat.

Sönerna har han dock inte besegrat, och i den allt våldsammare andra akten förekommer både våldsamt och utdraget våld och blodvite.

Gå till Stadsteatern i Uppsala och se hela föreställningen själva!