Klassiker

Magnus Ringgren avslutar sin recension i Aftonbladet den 7 mars av Niklas Rådströms “Gästen” (Bonnies, 2006) med följande, som har räckvidd långt utanför det boken i fråga skildrar, H C Andersens besök hos Charles Dickens:

“Niklas Rådströms prosa är så elegant att den nästan får kramp. Metaforerna sitter alltid där de ska, som diskreta men dyra smycken. Jag får intrycket av något gammaldags och lite överlastat, av borgerlighet innan den var kulturlös, när den ännu intresserade sig för ett par av sina främsta litterära representanter H C Andersen och Charles Dickens. Tanken är lite skrämmande, men Gästen borde ha skrivits för 70 år sedan när den ännu kunde fått en kvalificerad publik.”

Slutsatsen är alltså, att det inte längre finns en tillräckligt stor publik, som har läst eller vill läsa de skönlitterära klassikerna.

Varför har det blivit så? Kanske har den förr hyggligt bildade borgerligheten ersatts av en medel- och överklass, som är mer intresserad av pengar än av kultur. Men också skolan och förlagen har del i skulden för den här utvecklingen, och då talar vi om saker som är direkt påverkbara.

När regeringen i slutet av förra året anslog pengar för nyproduktion av klassiker för unga, skrev jag på Kulturbloggen – länk finns här intill – den 16 december 2005, att detta var glädjande:

“Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.”

Varför flera av de stora förlagen ger ut så relativt få klassiker är något av en gåta. En ofta framförd teori, som det kanske ligger en hel del i, är att förlagen numera leds av räknenissar, inte som förr av folk som kan någonting om böcker, till exempel genom att ha läst sådana.

Vad handlar min kritik om? Jag ska ta den förlagsgrupp, som ägs av KF, P A Norstedt & Söner, och som just därför ligger mitt hjärta närmast, som exempel. I gruppen ingår i dag Norstedts och Prisma (med den gemensamma pocketserien Pan), Norstedts akademiska förlag samt barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (med Tiden som underliggande etikett). Sen har under årtiondenas lopp en rad andra förlag, som jag ska återkomma till, fusionerats med eller uppgått i de i dag kvarvarande förlagen – jag återkommer till dem nedan.

Norstedts har genom åren i sin utgivning haft många författare med klassikerstatus, under en period också egna klassikerserier (Tornserien och pocketserien Populära klassiker). I Norstedts har förlagen Ljus och Gebers uppgått; det senare förlaget har gett ut nobelpristagare och i serien Fanfarböckerna gett ut en del böcker av klassikerkvalitet.

Rabén & Sjögrens vuxenutgivning och Tidens vuxenutgivning, som båda rymde böcker, som både då hörde och i dag hör till klassikerna, hamnade hos Prisma, likaså (via Tiden) Folket i Bilds förlag plus, senare, en stor del av Hammarström & Åbergs utgivning. Gamla Tidens förlag hade en klassikerserie, Tidens klassiker, som torde höra till de främsta i genren någonsin i det här landet.

Tre av de nämnda förlagen har haft serier med sökljuset på nya, framstående författare världen runt (läs gärna tänkbara nobelpristagare): Norstedt Panterserien, FIBs världsbibliotek och, inte minst, den av Artur Lundkvist för Tidens förlag redigerade Tellusserien.

Norstedts och Prismas pocketserie Pan innehåller i dag, det ska medges, en och annan klassiker. Men om man jämför med vad Pan pocket, Prisma pocket och Rabén & Sjögrens två pocketserier, Tema och Trend, presterade på 1960- och 1970-talen, blir resultatet en förkrossande seger för den äldre utgivningen.

Rabén & Sjögren köpte klassikerförlaget Niloé, som sen blev Klassikerförlaget, med en förnämlig utgivning av klassiker både för vuxna och för barn/unga. Där utgavs också böcker, som tidigare hade ingått i Tidens ungdomsklassiker. Ett tag såg det ut som om KFs förlagsgrupp skulle satsa på klassikerutgivning; ytterligare ett klassikerförlag, Fabel, köptes till exempel upp. Men av detta blev intet. Det särskilda Klassikerförlaget las i stället ner. Små rester av ungdomsklassikerutgivningen finns i dag kvar i form av serien Rabén & Sjögrens Ungdomsklassiker. Men viktiga titlar ur Klassikerförlagets utgivning som L M Montgomerys Anne på Grönkulla-böcker har i stället getts ut som vanliga Rabén & Sjögren-böcker – det är som om man vore rädd för klassikerstämpeln!

Ytterligare en gren av klassikerutgivningen, som Norstedts skulle kunna vara enastående bra på, har man också försummat. Jag tänker då på arbetarberättarna, där ju flera av de ingående förlagen – de gamla socialdemokratiska partiförlagen Tiden och Folket i Bild samt KFs förlag/Rabén & Sjögren – har stolta anor. Tänk på FiBs folkböcker. Tänk på Tidens bokklubb och förlagets fina serie Arbetarberättare, redigerad av Lars Furuland. Tänk på det av KF, Norstedts och LT samägda Vingförlaget.

Vakna KF! Ni sitter på en formlig skatt av klassiker, som inte utnyttjas.

Om de unga förlagsanställda på de ingående förlagen inte vet vilka författare och titlar det handlar om, kan de få dem av mig, med förlag, utgivningsår och allt.

— Edit