Bauman, Schamyl: Vi hemslavinnor

Schamyl Bauman (1893-1938) var svensk filmregissör, trots sitt märkliga namn född i Småland, och faktiskt upphovsman till några än i dag sevärda filmer, till exempel ”Swing it, magistern” med en då ännu mycket ung Alice Babs och så ”Karriär”, som fanns med på Ingmar Bergmans lista över filmer man borde se.

Bauman gjorde också en del mer lättfärdigt gods, till exempel ”Vi hemslavinnor” (1942) med dansk pjäsförlaga: ”Den ny husassistent” av Axel Frische och Christian Bogø. Ändå är den här filmen inte bara en fars – den vittnar om hur den tidens många hembiträden hade det.

Filmen börjar med att stockholmsfamiljen Larssons båda hemslavinnor, kokerskan Hanna (Julia Caesar) och husan Gullan (Dagmar Olsson), på grund av en olycka, förorsakad på grund av den sistnämndas jazzintresse, blir avskedade mitt under en middagsbjudning.

Vid det här laget är dock frun i huset, Laura Larsson, född friherrinnan Rehncrona (Hjördis Petterson), ökänd bland dem som söker jobb via Johan Blomqvists (John Botvids) hembiträdesförmedling, så luckorna blir inte så lätta att fylla. Förrän fabrikör Teodor Larsson (Ernst Eklund) går dit och hittar en platssökande från landet, Kristiania Falk (Dagmar Ebbesen), som vill ha ordentligt betalt men sen låter sig städslas för ett år. Och mycket riktigt gör fru Larsson snart försök att ersätta den enligt hennes egen mening alltför självsvåldiga och tilltagsna Kristiania med annat tjänstefolk; bland dem som gör ett försök finns den unge manlige hembiträdesaspiranten Linus Tallhagen (Bengt Ekerot), som Kristiania dock strax lyckas mota i väg.

Kristiania låter sig alltså inte hunsas av frun i huset utan sätter sin egen prägel och ordning på det här hushållet, som också rymmer två barn, skolynglingen Palle (Kaj Hjelm), 13, och så den 19-åriga, snart giftasmogna Ingrid (Maj-Britt Håkansson).

Ingrid går och suktar efter brev från sin kärlek, flygaren Andersson (Karl-Arne Holmsten), och till slut landar han och kommer också hem till familjen Larsson. Då Kristiania ser honom, går den omskakande sanningen upp för henne. Han är hennes bortadopterade son, resultatet av ett snedsteg i hennes ungdom – hon har inte sett honom på åratal men har ett foto av honom sådan han ser ut nu. Så hon flyr fältet, lämnar sin plats fastän hela familjen Larsson, vid det här laget också fru Larsson, ser henne som en tillgång.

Den som begriper hur alltihop hänger ihop är dock Kaj, som ju är i den åldern att man rotar i andras lådor och bland annat tittar på foton man hittar. Så han får Kristiania att komma tillbaka, och inte nog med att Kristiania och hennes son nu äntligen förenas – sonen gifter sig också med sin älskade Ingrid.

Jag har då aningen rationaliserat handlingen, som också rymmer bjudningar med till exempel Laura Larssons ännu mer hopplösa syster Rose Rehncrona (Mimi Pollak) närvarande. Jag kunde också ha nämnt, att det hela utspelar sig i kristid: Det krävs ransoneringskuponger, och fabrikören får det dessutom mer knappt om kontanter. Men så långt som till att det unga flygaresset och friaren skulle behöva ta emot pengar från sin mor går det aldrig.

Det förekommer vidare ganska mycket musik i filmen, bland annat signerad Kai Gullmar och med stilenlig avslutning i form av August Södermans ”Bröllopsmarsch”.

Tidens filmkritiker gillade filmen för dess trivsamma vardagston. Men recensenterna i Svenska Dagbladet respektive socialdemokratiska Morgon-Tidningen skiljer sig på ett intressant sätt åt, när det gäller synen på tjänstefolk.