Stevens, George: Mannen från vidderna

I mina riktigt unga år såg jag ofta och gärna västernfilmer, och på den tiden var Alan Ladd en mycket beundrad och gärna sedd filmskådespelare. Många av de gamla västernfilmerna tedde sig senare, när jag blev mer filmmedveten, som ganska stereotypa, men ”Mannen från vidderna” (”Shane” från 1953) med Alan Ladd i huvudrollen som Shane står sig fortfarande. Men så hade den också George Stevens som regissör; Stevens har till exempel gjort ”Jätten” med James Dean i huvudrollen.

Filmen har en roman, ”Shane”, av Jack Schaefer som förlaga. Jag har inte läst den, men som film har den ganska många ingredienser gemensamma med andra västernfilmer: Det gäller framför allt huvudkonflikten i den, den mellan settlers och boskapsuppfödare: de förra bygger upp inhägnade jordbruk kring odlad mark och djur för husbehov, medan de senare vill att deras boskapshjordar ska ha fritt tillträde till bete och vatten.

Den här konflikten är den bärande också i ”Shane”. Men filmens nerv skapas av att Shane, ”mannen från vidderna”, rider in på ett nybyggarpars – Joe Starretts (Van Heflins) och Marian Starretts (Jean Arthurs) – gård och snart får en beundrande liten kompis i paret Starretts son Joey (Brandon De Wilde). Shane blir tidigt vittne till de hot som riktas mot Starretts och de andra nybyggarna och beslutar sig för att stanna på gården som anställd. Man förstår ganska snart också, att Shane och Marian attraheras av varann, men filmen är gjort i Hollywood under tidigt 1950-tal, då biopubliken inte fick utmanas med alltför tydliga brott mot den påbjudna sexualmoralen.

Boskapsuppfödarna och deras anställda bedriver ett slags utnötningskrig i form av trakasserier och hot mot jordbrukarna, och också Shane utsätts för det här och också verbalt hån under sina besök i den kombinerade handelsboden och saloonen. Han uppträder hela tiden obeväpnad, och han och Joe Starrett vinner ett avgörande slagsmål, ett filmkurr som verkligen är minnesvärt.

När det står klart att varken Starrett eller Shane låter sig köpas, hyr den ledande mannen på boskapsuppfödarsidan in en revolverman, Jack Wilson (Walter Jack Palance). Palance spelar rollen som Wilson så väl, att man faktiskt känner obehag.

Joe Starrett ger sig inte, ens när Wilson dödar en av de andra nybyggarna och när han luras att gå ner till saloonen. Men då blir det slagsmål igen, den här gången mellan Shane och Starrett, en envig som slutar så, att Starrett är försatt ur spel, medan Shane gör sig redo att gå till saloonen i hans ställe. Efter honom dit följer också lille Joey och hans hund.

Den här gången är Shane beväpnad – han har redan tidigare visat Joey att han är en jävel på att dra snabbt och sen pricka exakt rätt.

Slutscenen på saloonen börjar med ett nervspel, men när det är dags, drar och skjuter Shane så snabbt att både Wilson och en av hans förbundna faller innan de ens själva hinner avlossa sina vapen. Och så räddar lille Joey Shane genom att varningsropa när han går ut och ytterligare en skytt uppe på taket ska till att skjuta honom.

Den lille grabben frågar sen, om han kan få rida med på hästen hem, men Shane gör klart för honom, att han inte ska dit mer och rider i väg ut mot vidderna.

Revolvermän kommer aldrig ur sin roll som revolvermän.

Och inte kan en ädel sådan göra en nybyggare så illa, att han tar hans hustru ifrån honom.