Agent X9 specialalbum 2015: Modesty Blaise, Garth och Spårhundarna

Jag är inte pryd – nakna kvinnor finns även i min värld – men jag måste säga att Agent X9s specialalbum 2015 därvidlag ter sig allt för spekulativt, från omslaget och framåt.

Jag håller ”Modety Blaise”, i det aktuella fallet gjord av Peter O’Donnell (text) och Jim Holdaway (bild), för att vara en välgjord och spännande serie, men deras ”Spionskolan”, ursprungligen publicerad 1966, innehåller väldigt många bilder av henne i underkläder. Det senare är i och för sig motiverat av handlingen – men den myckna exponeringen kan ju också ha att göra med att serien, åtminstone på den tiden då det här avsnittet tecknades, främst hade tonårskillar som läsare.

Mer störande är det att de två övriga serierna i det här specialalbumet har ännu mer av samma sort.

”Garth” var en brittisk dagspresserie, skapad 1943 och nedlagd 1997. Det här aktuella avsnittet, ”Vargmannen”, har text av Jim Edgar och bild av John Allard & Frank Bellamy. Här retar jag mig på hur stereotypt huvudpersonerna är tecknade: Garth som muskelkutte och den dam han vaktar, filmstjärnan Gloria Delmar, som blond sexbomb – undra på att varulven som hålls fången i ett österrikiskt slottstorn faller för henne. Men Garth bryter den makt en för århundraden sedan bränd häxa fortfarande utövar, och varulven – egentligen slottsherrens bror – tas av daga av en flock riktiga vargar. Larvigt, inte skrämmande.

”Spårhundarna” publicerades i original 1966-1971. Den hade som tecknare John M Burns och som manusförfattare först Les Lilley, sedan Phillip Douglas. Det är den senare som har gjort ”De sju månarnas gudinna”, det avsnitt som ingår i det aktuella numret av Agent X9.

Också här är de agerande hjältarna, spårhundarna Jake Benedick och Susanne Dove, stereotypt tecknade och storyn mer än lovligt fantasifull: En bilolycka för våra hjältar till något som förefaller vara en annan planet och en helt annan tid. I den värld där de hamnar finns bara unga och vackra (och ofta nakna) kvinnor – den här världens män, alla hundratals år gamla, är förvisade till en av den här planetens konstgjorda månar, och där skulle Jake också ha hamnat, om inte Susanne hade kommit tillbaka och räddat honom. För att kunna ge den här storyn ett rimligt slut, förlägger serieskaparna slutet i historien till det sjukhus, där hjältarna hamnar efter en bilkrasch