Östergren, Emelie efter Lagerlöf, Selma: Bortbytingen

Selma Lagerlöf publicerade ursprungligen sin ”Bortbytingen” i julnumret av veckotidningen Idun 1908. Först 1915 publicerades den i en av hennes böcker, ”Troll och människor”.

Jag är en i de generationer som i skolan har fått läsa hennes ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906-1907), och jag blev alltså tidigt varse, att hon rörde sig i gränslandet mellan realism och fantasi, den senare ofta med ingredienser hämtade ur nordisk saga och mytologi.

Lagerlöf var utan tvekan starkt präglad av kristen idévärld, men hon integrerade också element ur den nordiska sagovärlden i sina berättelser. Ett exempel på det senare är ”Bortbytingen”, där en trollmor skrämmer de hästar en bonde och hans hustru rider på, så att bondhustrun tappar deras lilla son där ute i skogen.

Bonden och hans hustru kommer förstås tillbaka för att leta, men det de till slut hittar är en trollunge – trollets mor har hittat bondparets son och funnit honom vackrare.

Den här Selma Lagerlöf-berättelsen har Emelie Östergren återgett i serieform. Serieromanen heter också ”Bortbytingen” och är utgiven av Kolik förlag, 2015.

Låt mig genast säga, att den här serieversionen av ”Bortbytingen” är gjord med all nödvändig hänsyn till det litterära originalet, är dessutom i sig, som bildberättelse, mycket välgjord. Emelie Östergren, född 1982, är konstfackutbildad och har arbetat med mycket mer än serier.

Intressant med den här historien, för att återvända till dess innehåll, är allt det som bondhustruns – bonden är från början fientligt inställd – omhändertagande av trollungen de hittar i skogen förorsakar: grannarnas misstro och avsky, ungens vägran att äta annat än råttor, branden som tar kål på nästan hela byn, de flugor som ständigt svärmar kring trollbarnet; inte är han vacker heller. När bondmoran ändå envisas med att ta hand om barnet de fann i skogen, lämnar till slut maken dem.

Men väl ute i den stora trollskogen möter bonden en liten gullhårig pojke, som till utseendet kunde vara deras son. Och den här pojken, som i motsats till trollungen kan tala, bekräftar att det är så, berättar också att bondmorans omvårdnad om trollungen har gett honom själv ett bättre liv hos trollen, även människomat i stället för råttor.

Så historien slutar med ett byte tillbaka. Trollungen återvänder till sin mamma – som förstås bjuder på spetsade grodor.

Och över alltsammans susar sagoskogen.