Stark, Ulf (text) & Höglund, Anna (bild): Göran och draken

Bernt Notkes medeltida skulptur ”Sankt Göran och draken” i Gamla stan i Stockholm är med all sannolikhet ett av de mest kända offentliga konstverken här i landet. Historien om Sankt Göran och draken är känd och spridd också i stora delar av det övriga Europa.

Det har funnits en historisk gestalt, i Sverige känd under namnet Sankt Göran, på andra håll i Europa kallad Sankt Georg, Sankt Jörgen, Riddar Örjan och Georg den Helige. Han levde under slutet av 200-talet, men ytterst lite är känt om honom. Dock verkar han ha levat i den del av nuvarande Turkiet, som en gång i världen kallades Lydien, men det är också en av de få saker som binder samman den historiska myten om honom och Ulf Starks (text) och Anna Höglunds (bild) högläsningsbok ”Göran och draken” (Rabén & Sjögren, 2015).

Ulf Stark börjar sin version av den här på folksagans sedvanliga sätt: Tre bröder sänds ut i världen för att pröva sina vingar och får av sin åldrige fader gåvor som hjälp på vägen. Göran får en präktig ridhäst, svärd och rustning samt en påse guldslantar.

Eftersom han vill se havet, rider Göran mot öster (vilket med tanke på det historiska Lydiens geografiska placering är ett märkligt val, om man vill komma till just kusten).

Men han gör också andra märkliga saker. Hästen byter han bort för att hjälpa en friare som måste hinna fram för att få sin brud. Sin rustning och sitt skarpa svärd ger han till en man som behöver dem för att värna sin lilla dotter från att ges som mat åt den drake, som regelbundet kräver offer av flickebarn. En gumma som inte har pengar till den skatt kungen kräver får påsen med pengarna.

Som gengåva får han i det senare fallet en näsduk med ett rött kors, men Görans återkommande förklaring till de byten som har gett honom själv klena gengåvor som en lappad rock och en simpel stav är:

”Jag lyssnar bara till mitt hjärta.”

Till slut kommer han ändå till sitt mål, det blåa, väldiga havet.

Överväldigad tittar han ut över havet. Men det skulle han inte ha gjort, för upp kommer draken och riktar en stöt av ånga och giftig andedräkt mot honom; Göran åker långt upp på land.

Ändå dör han inte. Hans ansikte skyddas av den näsduk han fick av den fattiga kvinnan.

När han vaknar upp, visar det sig, att han har tagits om hand av dödgrävaren, den som begraver alla tomma kistor efter flickorna draken har matats med.

Av dödgrävaren får han höra den hemska historien: Kungen fångar en liten ödla, som dock gör en deal med honom. Om kungen matar honom med kycklingar, kaniner, kalkoner, får och hundar samt fisk men också med en jungfru per månad, förblir han evigt ung och dessutom både mäktig och fruktad.

Den enda kungen älskar är sin dotter, och henne undanhåller han inte bara från ödlan, som på det här sättet har växt till en fruktansvärd drake. Kungen vaktar svartsjukt över sin egen dotter, hindrar till och med träsnidaren som håller på att göra en skulptur av henne från att bli färdig – prinsesstatyn, utan fötter, finns nu hemma hos dödgrävaren.

Dödgrävaren presenterar Göran som sin nye medhjälpare, och de går till den återkommande ceremoni, där den flicka som man ska mata draken med utses genom lottning. Det här sker alltså genom lottning, och prinsessan får bistå kungen genom att dra en lapp med ett namn på. Då sker det som kungen har försökt förhindra: På den lapp prinsessan drar finns hennes eget namn.

”Vad gör det namnet här?” ryter då kungen. ”Dra en ny lott.”

Men prinsessan är solidarisk med de andra flickorna: ”Nej. Varför skulle dom, men inte jag?”

Från havet ses svart rök och hörs draken råma.

Göran tänker ut en räddningsplan, flykt med prinsessan, men den morgon när hon ska överlämnas till draken försover han sig.

På stranden, där prinsessan står och inväntar sitt öde, finns nu också träsnidaren, som sjunger, och sången håller ett slag till och med draken avvaktande. Så träsnidaren stöter en vass stör i drakens hals.

Nu vill Göran på sin gamla kuse och med sin simpla herdestav komma till undsättning, och då sker ett under: I en flod av bländande ljus förvandlas han till en riddare i gyllene rustning, herdestaven till ett svärd av härdat stål och hästen till en stridshäst. Svärdet sticker han i drakens hjärta.

Och draken krymper, blir den ödla den en gång var.

Men också kungen förvandlas, till en vithårig man med rinnande ögon och ett ansikte fårat av allt han aldrig borde ha gjort.

Kungen säger nu till Göran att han som belöning för att ha räddat prinsessan kan få tronen, slottet och prinsessan.

Göran tycker att prinsessan är vacker, ”men vilken makt har ni att bestämma om hennes hjärta?”.

Göran ser nämligen att hon ömsint sneglar på träsnidaren.

”Vad önskar du dej då?” undrar kungen.

Matsäck till kvällen, svarar Göran. Och så vill jag att träsnidaren ska få tronen och er dotters hand. ”För vem kan vara värd den mer, än den som kämpar mot en drake med bara sin kärlek och en käpp.”

Och redan tredje dagen efter bröllopet började träsnidaren hugga en riddare av trä i kamp med en drake. Bredvid ställer han sin skulptur av prinsessan och på hennes begäran också ett litet lamm.

Själv hade han på sockeln tänkt skriva ”Du ska lyssna till ditt hjärta”, men det tyckte inte prinsessan behövdes – ”det förstår man ändå”.v