Bulgakov, Michail: En hunds hjärta

Michail Bulgakov (1891-1940) var en rysk författare, främst känd genom den lysande romanen ”Master i Margarita” [Мастер и Маргарита] (”Mästaren och Margarita”, en översättning av den fullständiga ryska texten av Lars Erik Blomqvist, Gebers, 1971). I ryskt original publicerades den först som följetong 1966-1967.

I min ägo har jag också bland annat kortromanen ”Sobatje serdtse” [Собачье сердце] (”En hunds hjärta”, till svenska av Lars Erik Blomqvist, AWE/Gebers, 1977. Den skrevs redan 1925 men kunde inte publiceras förrän 1968. När den skrevs kunde den lätt uppfattas som en grotesk bild av Sovjetunionen.

När ”En hunds hjärta” nu har blivit teaterpjäs på Uppsala stadsteater anges som översättare Kajsa Öberg Lindsten, men jag får inte riktigt klart för mig, vad det är hon har översatt. Bulgakovs grundtext var ju en roman, och eftersom det i programmet anges, att Yana Ross står för både regi och dramatisering, antar jag, att det är hon som har gjort bearbetningen för scen.

Yana Ross kommer från Litauen och har verkat i USA men väl så intressant är det att hon har haft ett omfattande samarbete med Elfriede Jelinek. På Stadsteatern i Uppsala har Ross tidigare regisserat Anton Tjechovs ”Morbror Vanja”, en uppsättning som väckte berättigad beundran men som – se min recension under Kulturspegeln, Teater – hade en del modernistiska överslag, som enligt min mening låg väl långt från Tjechovs original.

Liknande invändningar skulle man kunna rikta mot Ross’ uppsättning av ”En hunds hjärta”. Också den utspelas i nutid, i det nutida Uppsala till och med, och huvudhandlingen har här försetts med en fond av främlingsfientlighet av det slag Sverigedemokraterna underblåser och exploaterar. Missförstå mig nu inte. Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte har något till övers för vare sig sverigedemokrater eller främlingsfientlighet. Och effektivt blir det här greppet onekligen genom filmbilder av människomassor på flykt.

Men själva grunddramat, Bulgakovs berättelse om en hund som genom vetenskapsmännens, under ledning av Anna Carlsson, experiment förmänskligas – men när det kommer till kritan ändå inte – är som dramatik väl så intressant. Det visar sig att den förmänskligade hunden ändå inte blir kvitt sina hundinstinkter: Han nosar och kissar på de mest olämpliga ställen och smakar och tuggar på de mest olämpliga saker. Och visar också upp övermänsko-, förlåt överdjursdrag. Vetenskaparna runt honom visar, när de har druckit sprit, å sin sida upp djuriska drag.

I deras fall är bilden ändå lite mer återhållsam. Medan hundmänniskan glatt håvar fram ett väl tilltaget manligt könsorgan, ser vi de agerande människorna bara i underkläder och så i form av nakna reliefbilder i scenens båda hörn.

Trots att jag inte reservationslös faller för Yana Ross’ scenversion av Bulgakovs roman, tycker jag att den hör till det mest intressanta jag har sett på scen på länge.