Dylan, Bob: Modern Times

Bob Dylan har med ”Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) sökt sig tillbaka till en del av sina musikaliska rötter, i någon mån också sökt sig tillbaka till sin egen musik under en tidigare epok.

De moderna tider han refererar till är inte Charlie Chaplins utan det femtiotal och det tidiga sextiotal, då han var en mycket ung man.

Så fort jag hör ”Thunder On the Mountin” med dess härligt stompiga komp, förstår jag, att det musikaliskt är en mycket annorlunda Dylan jag hör på den här CDn. Dessutom blir jag på gott humör – inte för att Dylan måste låta just så här, utan för att det låter så kul. Något slags femtiotalsupprockad country blues låter det som. Texten är, som så ofta hos Dylan, mångtydig. Uppfattar jag en kritik mot alltför materialistisk money-making?

”Spirit On the Water” är dansbar schlagermusik från min femtiotalistiska ungdom: i markerad foxtrottakt och med Dylan som refrängsångare. Lite mer dylanskt blir det hela dock med hjälp av munspelet. Den långa texten är en historia om en man, sliten mellan vandring och kärlek och förföljd av sitt förflutna.

”Rolling and Tumblin´”, bluesrock med plonkiga gitarrackord, kan jämföras med Bruce Springsteens grävande i det förflutna men inte i Pete Seegers utan Bob Dylans eget; det här kunde faktiskt Dylan ha gjort någon gång förr. Men låten luktar också Elvis Presley. Och texten handlar om kärlek som man måste befria sig ifrån.

”When the Deal Goes Down” är ännu mer av rockballad à la Elvis; den är till och med smörig som en elvislåt. I det här fallet är det också en text om kärlek, men så rak att man inte hade väntat sig något sådant från Dylan.

”Someday Baby” smakar rythm´n´blues eller närbesläktad tidig rock´n´roll. Här har kärleken åter tjorvat till sig: ”Living this way ain´t a natural thing to do / Why was I born to love you?”

Den mycket femtitalsaktiga ”Beyond the Horizon” är en klockren stöld: Både musik och arrangemang kommer från ”Två solröda segel” (”Red Sails In the Sunset”). Att Dylan snor melodier och kallar dem för egna kompositioner är verkligen inget nytt; jag kan ge fler exempel. Och jag blir heller inte upprörd. Dylans text (som är hans egen) har till och med regelbunden rytm oich schlagerrim.

”Nettie More” skulle kunna karaktäriseras som country & western med lite mer markerad trumrytm.

”The Levee´s Gonna Break” tar upp intressantare problem än de flesta av de övriga texterna. Sången – skriven efter New Orleans-katastrofen? – lyfter fram skillnader och ojämlikheter i det amerikanska samhället, sådant som alla tyvärr inte är medvetna om: ”Some people still sleeping, some people are wide awake.” Musikaliskt är det fråga om typsisk femtiotals-rock´n´roll.

CDn avslutas med den nästan nio minuter långa ”Ain´t Talkin´”. Den är musikaliskt bra, och dess apokalyptiska text värd att lyssna på. Här har Bob Dylan återfunnit sitt yngre jag.

Men jag har hoppat över en låt:

En av de textmässigt mest intressanta låtarna är ”Working Man´s Blues # 2″. Det # 2 syftar på är Merle Haggards ”Working Man Blues”, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter ”Vår tids arbetarsång”; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (”The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week”).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: ”It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.”

Och så nästa erfarenhet: ”Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.”

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: ”Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.”

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.

Vännen Mats Engström på Aftonbladets ledarsida skrev den 29 augusti 2006 om just den här låten. Med hjälp av ett av de radioprogram Bob Dylan regelbundet medverkar i visar han, att Bob Dylan tycks ha hittat tillbaka till sitt gamla samhällsengagemang och det inte bara i den citerade låten:

”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”

Mats är rädd att den dubbelbottnade Dylan på slutet möjligen kan åsyfta en helt annan sorts modell än välfärdsstaten. Jag är själv inte främmande för den sortens ordlekar: en gång, på Bommersvik, gav jag Mats Engströms kollega Lotta Gröning en lapp med texten ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Men det var i grunden inte illa menat. Jag gillade både välfärden och Lotta. Så jag tror att Dylan menar allvar.