Hitchcock, Alfred: Frenzy

”Frenzy” bör i det sammanhang det här används närmast översättas som ”Vansinne” eller ”Mani”. Men Alfred Hitchcocks film från 1972, ”Frenzy”, kallades också här i Sverige för ”Frenzy”. Som många av Hitchcocks filmer har även den här en litterär förlaga, Arthur La Berns ”Goodbye Picadilly, Farewell Lester Square”, men som så ofta när det gäller Hitchcocks litterära förlagor är också det här en tämligen bortglömd bok. Själv nämner jag den mest för att den bättre än filmtiteln fångar miljön för den story den här historien utspelas i. Filmen är också inspelad i Storbritannien.

I London går det en mördare lös, besatt av att sexuellt utnyttja och sen strypa kvinnor med sin slips. En stor del av filmen utspelas i Covent Garden, då fortfarande ett salutorg för grönsakshandel. Våldtäkterna, som sedan följs av mord, har sin bakgrund i mördarens sammanblandning av kvinnors sexuella lust och deras förment låga instinkter.

Filmens ofrivillige hjälte – från början på grund av slarv, dryckjom och ständig penningnöd långt ifrån någon hjälte – Richard ”Dick” Blaney (Jon Finch) dras in i den här härvan, därför att hans före detta fru, Brenda (Barbara Leigh-Hunt), som Blaney dessutom just har besökt på hennes äktenskapsförmedling och sen ätit middag med, är en av dem som mördas och därför att den verklige mördaren, Robert Rusk (Barry Foster) är en av hans nära bekanta. Senare råkar även den tjej han numera är ihop med, Barbara ”Babs” Milligan (Anna Massey) ut för mördaren.

Som så ofta i hitchcockfilmer finns här spännande sidospår som när mördaren upptäcker att hans slipsnål (med hans initialer) finns kvar hos den döda Babs och tvingas följa och plundra liket, det vill säga hennes nu likstela hand, i en grönsaksbil.

Ett ganska roligt sidospår är också scenerna hemma hos poliskommissarie Oxford (Alex McCowen), där hans fru (Vivien Merchant) ideligen lagar och bjuder på för en engelsman oätliga franska rätter. Hon ifrågasätter också polisens förmåga att gripa rätt man och för in Oxford på att den, när den trodde på Rusk, grep fel man.

Med hjälp av medfångar lyckas Blaney fly och beger sig till Rusks bostad, där han inte hittar Rusk men väl ytterligare en slipsstrypt kvinna. Just då kommer någon upp för trapporna släpande på ett tomt emballage: Rusk hade tänkt frakta bort också det här liket men inser nu att han först måste åstadkomma ytterligare ett lik.

Men i sista ögonblicket tränger polisen in genom dörren, och filmens sista replik, från kommissarie Oxford, lyder: ”Mr. Rusk, you’re not wearing your tie.”