Seriemotståndet på 1950-talet

Som Povel Ramel-fan borde jag ha sett filmen ”Hoppsan!”, när den gick upp på biograferna 1955. Men när jag nu fick den på DVD, mindes jag inte ens att den fanns. Kanske fick den inte särskilt god kritik.

Nu är den heller ingen renodlad Povel-film, även om han spelar huvudrollen. Regissör är Stig Olin, och manus har skrivits av Olle Strandberg, själv en rolig och läsvärd författare. Visserligen låter rollnamnen ramelska, men de som spelar rollerna är andra än de som Povel normalt brukade omge sig med på scenen: Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Ingrid Thulin med flera. Också musiken i filmen är mycket brokig, även om man där – bland mycket annat av helt andra – hittar några povelhitar som ”Följ mej bortåt vägen” och ”Släkthuset”.

Problemet med den här filmen är att den milt talat är rörig. Rollkaraktärerna är många och ibland svåra att hålla kvar i huvudet. Innehållsmässigt spretar den åt många olika håll.

Ändå är den intressant av ett alldeles speciellt skäl.

Under det tidiga 1950-talet slog serierna igenom stort bland unga läsare; jag var en av dem. 1954 hade läkaren Nils Bejerot dragit i gång en häftig kampanj mot tecknade serier genom att på Folket i Bilds förlag publicera pamfletten ”Barn – Serier – Samhälle”.

Det intressanta med filmen ”Hoppsan!” är att den parodierar den här kampanjen och, alltså bland mycket annat, är en humoristisk plädering för den äventyrsserievärld Bejerot angrep i sin bok.

Povel Ramel spelar serietecknaren, till lika schlagerkompositören Hubert Yrhage. Hans serie, späckad med våld och sex, heter ”Monstret”, och till sin hjälp har han bland andra två personer som agerar som seriemodeller, Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh. Det visar sig också att manus skrivs av en liten, serieälskande kille, spelad av Olle Pettersson och i filmen son till värdinnan på Pensionat Mitticity, där en stor del av den märkliga handlingen utspelar sig.

I filmens början finns ett opinionsmöte mot serier, som genom att också herr serietecknare Hubert Yrhage infinner sig och börjar argumentera urartar till rena lynchmobben. Huvudtalare är en ung lärarinna, Lena Lett (Harriet Andersson), som går till storms mot serierna. Kampanjen har två paroller, ”Död åt Monstret – skydda våra barn” och så ”Kamraterna säger att far läser serier”, den senare en lätt förvrängning av en av nykterhetsrörelsens då mer kända paroller.

Hela den snåriga handlingen behöver vi inte dra här. Men vi kan väl nämna att Lena Lett distanserar sig från det, som det visar sig, slemma antiseriesällskap hon har blivit redskap för och vars mer skurkaktiga ledare är musikförläggaren och seriemotståndaren Darling Karlsson (Douglas Håge), som assisteras av Jens Myskovich (Georg Rydeberg). I stället får Lena Lett ihop det med journalisten Gary Lundberg (Sven Lindberg).

Ingen särskilt lysande film alltså, men ett bisarrt tidsdokument från seriemotståndets 1950-tal.