Dylan, Bob: musikaliska rötter
Jag har nyss skrivit om Bob Dylans senaste CD, ”Modern Times”, där han leker med den populärmusik han växte upp med.
Men egentligen är hans musik, särskilt den tidiga, mycket mer påverkad av amerikansk folkmusik, blues, country och bluegrass, gospel och jazz – i sina ”Memoarer” (Prisma, 2004) redovisar han utförligt vilka artister, ibland också låtar, han lyssnade på och påverkades av.
Tidskriften Mojo – The Music Magazine ägnar en stor del av sitt nummer 154 (september 2006) åt Bob Dylan, till exempel åt hans relation till Joan Baez. Med numret följer CDn ”The Roots of Bob Dylan” (Mojo) – tidskriften plus CDn får man för makalöst billiga 39 kronor i större pressbyråbutiker!
Urvalsprincipen på CDn är enkel: På sidorna 6 och 7 i tidskriften citerar man Bob Dylan främst i memoarerna (”Chronicles” i original), och så har man valt en låt och artist för varje omnämnande.
CDn inleds med Sonny Terry, munspel, och Brownie McGhee, gitarr, båda sång, i ”You´d Better Mind”, en snabb folkblues, alltså med munspel (OBS!).
Julia Lee, som har fin röst, gör ”Mama Don´t Allow It”, en bugglåt uppbackad av ljuvlig storbandsmusik, bland annat xylofon.
Nästa bluesmästare är texikanen och gitarristen Sam Lightnin´ Hopkins med ”Baby Please Don´t Go” i en utmärkt inspelning. En referens till Hopkins fanns redan på skivmappen till ”The Freewheelin´ Bob Dylan” från 1963.
Också bluesmästare men från Mississippi och ännu mer känd som företrädare för chicagobluesen är gitarristen Muddy Waters (McKinley Morganfield). Titeln på låten, ”Rollin´ Stone”, pekar på att det inte bara var Dylan som påverkades.
Karen Dalton sjunger ”How Did the Feeling Feel to You”, ett stycke jazz. I ”Chronicles” beskriver Dylan henne som ”funky, lanky and sultry” och kallar henne ”my favourite singer”: ”a voice like Billie Holiday´s and played guitar like Jimmy Reed”.
Richie Havens är en generationskamrat till Bob Dylan; Havens förekom i kretsen kring folkmusikmagasinet ”Fast Folk”, med vilken det (à la Mojo) alltid följde med en skiva. Fast Folk med skivutgivning är i dag ett av de många bolag, som ligger under Smithsonian Folkways. Bob Dylan å sin sida spelade in för den politiska folkmusiktidskriften ”Broadside”, vars skivor var en del av Folkways utgivning – eftersom Dylan samtidigt hade fått kontrakt med Columbia, skedde det under pseudonymen Blind Boy Grunt. Det här förklarar, varför tidiga Richie Havens- och Bob Dylan-låtar också finns i Smithsonian Folkways katalog. Richie Havens´ låt här, ”High Flying Bird”, är en bra, jazzig låt.
En av mina egna favoriter, Josh White, fanns bland de artister som tidigt påverkade Bob Dylan. (På debutalbumet från 1962 fanns en låt, ”In My Time of Dyin´”, som Dylan hade lånat från White.) På den här CDn representeras Josh White av ”Good Morning Blues”, en av de allra bästa låtarna på hela CDn.
Bob Dylans bindningar till countryn illustreras här av Hank Williams och ”Lost Highway”. I The Gran Ole Opry radio show påminde Bob Dylan om hur det var att lyssna på Hank Williams: ”The sound of his voice went through me like an electric rod and I managed to get a hold of a few of his 78s.”
Den mer genuina bluegrassmusiken, som Bob Dylan också påverkades av, representeras av The Country Gentlemen Featuring Ricky Skaggs med gamla fina ”House of the Rising Sun”, här med snygga musikaliska övergångar. Den som rekommenderade The Country Gentlemen för Bob Dylan var gamle Sing Out!-redaktören och innehavaren av Folklore Center Izzy Young. Vet ni förresten, att Izzy Young och hans Folklore Center numera finns i Stockholm, på Söder?
När jag hör folksång- och country & western-legenden Cisco Houston (kompis med Woody Guthrie med mera) i ”Dark As a Dungeon”, slås jag åter av vilken bra röst han har. ”Cisco, handsome and dashing with a pencil-thin moustache, looked like a riverboat gambler, like Errol Flynn”, skriver Dylan – därmed har ni fått utseendet också.
Mer bluegrass blir det i ”White House Blues” med Charlie Poole with the North Carolina Ramblers. Själv tycker jag spelet är roligare än sången. Även i det här fallet var det Izzy Young som rekommenderade Bob Dylan att lyssna, och jag är för egen del övertygad om att Dylan då fick lyssna på Harry Smiths berömda ”Antology of American Folk Music” från Folkways. Den här antologin finns numera som box med sex CD (Smithsonian Folkways SFW 40090, 1997 – den går fortfarande att beställa, också i den svenska skivhandeln).
Sen blir det gospel, ”Uncloudy Day” med The Staple Singers. Värt att notera är att The Staple Singers själva sjöng in Bob Dylans ”Blowing In the Wind”.
En med The Staple Singers samtida gospelgrupp är The Highway Q. C.´s, här med ”Working On the Building”.
Näst sist kommer åter en av de stora bluesmästarna, Big Bill Broonzy. Han får (inför konsertpublik i London) göra två låtar, ”When the Sun Goes Down” och ”Going Down This Road Feeling Bad”, av vilka särskilt den senare är mycket bra.
CDn avslutas med ett stycke välspelad (på piano) jazz med en av mina personliga jazzfavoriter, Thelonius Monk, ”Ruby My Dear”. Jag kan inte undanhålla er följande dylancitat: ”Monk played at the Blue Note on 3rd Street… I dropped in one afternoon, just to listen – told him I played folk music up the street. `We all play folk music,´ he said.”
Mojo har sannolikt i flera fall valt skivversioner, som helt enkelt har varit lätt tillgängliga. Inte så att de är dåliga, tvärt om – men jag är ganska säker på att den unge Bob Dylan ofta kom i kontakt med de nämnda artisterna och deras inspelningar via Folkways-plattor.
När det gäller många av de här representerade artisterna och deras musik, var nämligen Folkways vid den aktuella tiden det ledande skivbolaget. Jag har nyligen själv skrivit om Folkways´ stall av stora bluesartister, av vilka Sonny Terry & Brownie McGhee, Lightnin´ Hopkins, Josh White och Big Bill Broonzy finns med i det här CD-urvalet. Också inom country, country & western och bluegrass och över huvud taget amerikansk folkmusik var Folkways mycket stort – av de här förekommande artisterna och grupperna fanns The Country Gentlemen, Charlie Poole & The North Carolina Ramblers och inte minst Cisco Houston på folkwaysskivor. (Även Thelonius Monk finns på Folkways, och Richie Havens hamnade senare på Smithsonian Folkways, men här finns knappast något lyssnarsamband i fallet Bob Dylan.)
Sen finns det ytterligare en sak att berätta om Bob Dylans förhållande till Folkways. När bolagets ägare och drivande kraft Moe Asch dog 1986, spelade Bob Dylan, som kände starkt för bolaget, en roll för att det kom att drivas vidare av Smithsonian-museerna i Washington, nu under namnet Smithsonian Folkways.
En avslutande anmärkning: Hur kan man göra en CD med namnet ”The Roots of Bob Dylan” utan att ha med en enda låt av Woody Guthrie?
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^