Sclavi, Titziano % Stano, Angelo: Hjärta av sten (Enna, Bruno & Mari, Nicola) och Den sista färden (Sclavi, tiziano & Brindisi, Bruno): Den sista färden

Jag har regelbundet läst serier allt sedan senare delen av 1940-talet, också köpt många – under perioder alla – seriemagasin. Under pojkåren hörde vilda västern-serier till favoriterna, men jag tror inte att jag då visste, att ”Kapten Miki” och ”Tex Willer” i själva verket hade italienskt ursprung.

Också ”Dylan Dog”, som jag nu har fått två album om med ett vänligt brev från den svenske förläggaren, är, trots namnet och trots att den i huvudsak har London som miljö, en italiensk serie. Den är skapad (1986) av Tiziano Sclavi och formgiven (figurernas utseende med mera) av Angelo Stano.

I Sverige introducerades den här serien i en kortlivad egen serietidning 1993. Sedan gick den i Seriemagasinet 1994-2001.

För intrig och manus i albumet ”Hjärta av sten” (Ades Media, 2015) står Bruno Enna och för teckningar Nicola Mari. Öersättaren Catharina Odencrants har gjort ett minutiöst jobb bland annat genom att, när det gäller de många John Donne-citaten, använda sig av Gunnar Hardings mycket stilsäkra översättningar.

Dylan Dog har tidigare arbetat vid Scotland Yard oh kan därför ibland samarbeta med, också få upplysningar av sin tidigare chef där, kommissarie Bloch. Men hans nuvarande inriktning, ”mardrömsdetektiv”, för honom till gränsmarker till det övernaturliga, och ibland överskrider han de här gränserna.

I ”Hjärta av sten” sker ett antal märkliga dödsfall på kyrkogårdar, och det ser ut som att statyer – skulpturerna är många på den här kyrkogården – har tagit de här personerna av daga. Ledtrådar vid de gravar där de dödade hittas leder till slut Dylan Dog fram till en slutstrid i ett gammalt skyddsrum under jord på kyrkogården. Om mördaren, som gömmer sig där, är en maskerad mänsklig galning eller ett monster förblir en smula oklart, men Dylan Dog vinner tvekampen och dessutom striden om en märklig och attraktiv kvinna, som också mördaren har haft en stark dragning till.

Den, som ni förstår, ganska mörka handlingen lättar seriens skapare upp med att då och då låta Dylans märklige assistent Groucho – en mycket porträttlikt tecknad Groucho Marx – träda in i handlingen.

Förläggaren/redaktören Andreas Eriksson skickade som ytterligare smakprov med också ett kortare särtrycksalbum med Dylan Dog, ”Den sista färden”, ursprungligen publicerad som ”Taxi” (1994). Den har intrig och manus av serieskaparen själv, Tiziano Sclavi, och har Bruno Brindisi som tecknare.

Också det här avsnittet har en kyrkogård i centrum för handlingen. En taxichaffis ber Dylan Dog om hjälp med att bli trodd i fråga om att han har kört 114 spöken – dock i mänsklig gestalt – till kyrkogården.

Det visar sig att det är sant: De här personerna bokstavligen försvinner ner i sin respektive grav. Det visar sig sedan också taxiföraren göra.

Nja, den här historien är lite för fantastisk för en ateist.