Gertten, Magnus & Berg, Stefan: Tusen bitar

Jag har, tror jag, samtliga skivor med Björn Afzelius (1947-1999), de tidiga som LP, de senare som CD – där utöver har jag många av LPna i CD-återutgivningar. Jag har dessutom tidiga skivor med honom från Hoola Bandoola-tiden – och även de senare där han bildade par med dess ledare, Mikael Wiehe.

Det betyder inte att jag okritiskt har gillat allt Björn Afzelius gjorde, men jag har aldrig delat den faktiskt ibland nedsättande syn på hans musik jag under mina recensentår då och då mötte. Jag har för övrigt återpublicerat mina ganska många afzeliusrecensioner – de finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Afzelius var ju en mycket känd företrädare för den politiskt vänsterinriktade svenska proggmusiken, den som inte så sällan i sina texter gav uttryck för en radikal samhällssyn. Han drog sig inte heller för att kritisera den makthavande socialdemokratin. Jag vet inte hur det kom sig, att Afzelius, i motsats till parhästen Mikael Wiehe, som så småningom, trots att han var vänsterpartist, också kom att framträda vid socialdemokratiska arrangemang, mig veterligt aldrig gjorde detsamma som Wiehe – kanske var det så enkelt som att ingen bad honom om det.

Men jag har mött Afzelius i två sammanhang som indikerar att det faktiskt kanske hade lönat sig att försöka.

Ena gången var i Danmark, där Afzelius hade en stor och hängiven publik. Jag var i min egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare gäst på danska Socialdemokratiets partikongress och fann till min förvåning, att partiet ägnade en av kongresskvällarna åt en livekonsert med Afzelius. Till det jag minns av det här hör att Björns introduktion och mellansnack genomfördes på närmast idiomatisk danska, att publiken helt uppenbart kunde låtarna och refrängerna och så att Björn, vilket bidrog till hans alldeles för tidiga död, i pauserna mellan låtarna hela tiden rökte cigarretter, som han under sångnumren osläckta förvarade bakom ena örat.

Efter scenframträdandet sålde han plattor. Jag gick fram och hälsade men eftersom jag redan hade alla plattorna, köpte jag en av hans sångböcker och fick den med dedikation.

Han var omåttligt populär också i Norge. Jag var själv en känd och välkommen gäst vid Arbeiderpartiets kongresser och valvakor och som den svenska socialdemokratins representant bjöds jag under de senare också att sitta inne i det heligaste, ett avskilt och bevakat rum där partiledningen satt. Döm om min förvåning när jag vid bordet där partiledaren satt också såg Björn Afzelius. Han försvann innan jag hann få kontakt, men när jag frågade en av mina norska vänner, visade det sig, att Afzelius hade gjort ett framträdande vid något viktigt valmöte för Arbeiderpartiet.

Jag vet inte om Åge Aleksandersen, en jättefin norsk sångare – jag har honom på skiva och har hört honom live tillsammans med Mikael Wiehe i Konserthuset i Uppsala – vet något om det här.

Aleksandersen är en av dem som intervjuas i Lennart Ströms och Magnus Gerttens långfilm om Björn Afzelius, ”Tusen bitar” (2014). En som också intervjuas i filmen och som belyser det jag inledningsvis tar upp är Pierre Schori, internationell sekreterare under en tid av min tjänstgöring på partiexpeditionen, senare verksam inom UD-sfären, bland annat som biståndsminister. Schori hörde till dem som försökte dra in Castros Cuba i socialdemokratins internationella samarbete, men Cuba hamnade sen – med god hjälp av USA, skulle jag vilja tillägga – i den sovjetiska sfären i begreppets vidare mening. Pierre Schori berättar i den här filmen att Afzelius, när han hade sett hur regimen på Cuba utvecklades, bad honom om en lättläst kopia av FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna, ett dokument som han sen i sin gitarr smugglade in på Cuba och lämnade till oppositionen för vidare spridning.

Det jag och filmen berättar gör inte Afzelius till socialdemokrat, men det nyanserar bilden av hans vänsterengagemang.

Som manusförfattare anges, utöver de båda regissörerna, också Jesper Osmund, men filmen är ju egentligen inte en vanlig spelfilm, snarare med hjälp av klipp ur filmade konserter en dokumentär. Och just som dokumentär blir den så lyckad av att människor som har stått honom nära berättar också om hans mörkare sidor. Till de senare hörde utan tvekan hans ständiga, närmast maniska hunger efter nya och åter nya kvinnor. Före detta hustrun Marianne Lindberg De Geer hör till dem som vittnar om det här – hon lyckas till och med med att behärskat berätta om hur Björn mitt under hennes graviditet övergav henne för en annan kvinna.

Till bilden av Afzelius bidrar själfallet också, utöver de redan nämnda Wiehe och Aleksandersen, också människor ur musiklivet – jag nämner bandmedlemmen i Hoola Bandoola Peter Clemmesdson, musikern Bernt Andersson, producenten Tommy Rander och musikskribenten Håkan Lahger som exempel – och jag tycker att de ger en allsidig bild av honom. Också Stefan Borsch och bilden av en dansbana, där massor av par dansar till musik av Afzelius, bidrar till en sann bild av bredden i hans musik. Ett exempel är ”Tusen bitar”, Björns svenska text till danskan Anne Linnets ”Tusind stykker”. Dansats har det också till Björns svenska version av cubanen Silvio Rodriguez’ ”Sång om friheten”. Vad man i sammanhanget måste komma i håg är att även den musik som Björn själv skapade ibland lånade drag från countryn.

Samtidigt är den här filmen en hjärtskärande historia om hur Björn Afzelius till slut förstår, vad det är för öde som väntar honom.

Och emotionellt nästan outhärdlig är intervjun med hans båda döttrar Isabelle och Rebecca.