Ohlin, Lisa: Wallander – sorgfågeln

Henning Mankell, lockades, mot god betalning antar jag, att, trots att alla hans Wallander-deckare var filmade, låta serien av filmer om den här polisen i Ystad fortsätta. Jag antar att det i kontraktet ingick vissa förhållningsorder, men han har inte själv varit inblandad i till exempel manusproduktionen för de här filmerna. Miljön är således fortsatt Ystad med omnejd. Kurt Wallander spelas av Krister Henriksson och hans dotter Linda, som till slut också blev polis, av Charlotte Jonsson. Återkommande medverkande är även poliserna Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Nyman).

Jag vet inte, om det har varit ett krav från Mankell själv, i så fall för att få slut på serien, att Kurt Wallander i de sist producerade wallanderfilmerna gradvis skulle drabbas av allt svårare alzheimer. I den allra sista (?), i vart fall den sista av de hittills producerade filmerna i serien, ”Wallander – sorgfågeln” (2013) i regi av Lisa Ohlin och med manus av Björn Paqualin, är Wallander allt mer ansatt av sin sjukdom, och till slut, dock efter att ha varit den som har lyckats lösa det kriminalfall filmen handlar om, berättar han för kollegerna om vad han har drabbats av och att det här gör, att han nu också själv förstår, att han måste lämna sin polistjänst. Samtidigt blir det klart, att det sammanslagningshot som har hängt över polisstationen i Ystad är avvärjt.

Den egentliga kriminalhistorien har, trots några sedvanliga spänningsmoment, svårt att riktigt fånga mig. Historiens startpunkt är kidnappningen av en krögare, och eftersom den bransch han vekar i är full av skummisar, öppnar sig till att börja med ett så att säga naturligt fält för spaning. Men sedan visar det sig, att människor närmare honom själv – kolleger – har roller som Wallander inte hade väntat sig. Varför agerar till exempel Jenny Blom (Linda Ritzén), inlånad kollega från malmöpolisen, som hon gör? Och slutstriden med polischefen Hans von Enke (Leonard Terfelt), kunde lätt ha blivit Wallanders sista strid.