Karlsson, Kolbeinn: Trollkungen

Kolbeinn Karlsson, född 1982 i Ísland, är uppvuxen i Uppsala, där han fortfarande bor och verkar.

Han har studerat vid Serieskolan i Malmö, och efter att ha gett ut en rad fanzin bokdebuterar han nu med ”Trollkungen” (Ordfront/Galago, 2009). Det rör sig om en mycket särpräglad bokdebut. Hans serierutor saknar till exempel pratbubblor, och bara i den allra första bildberättelsen finns det en löpande, lakonisk text som förklarar vad som händer i bilderna. Bilderna, med tydligt konturerade färg- och tuschfält, kan ibland vagt påminna om äldre sagotecknares, som John Bauers eller Einar Norelius’, bilder, men de kombinerar dessas magiska skönhet med en utstuderad fulhet hos de agerande figurerna. Andra bilder har tydligt psykedeliska drag. I ett avsnitt finns det lån ur J R R Toliens ”Bilbo”. Jämförelsen, att det också i ”Sagan om ringen” med Hansson & Karlsson, fast då musikaliskt, finns en sådan brygga, förefaller välmotiverad. Andra som har kommenterat ”Trollkungen” – Gustaf Andersson i tidningen Kulturen – har sett att bokens två huvudagerande män liknar Chewbacca-figurer i ”Starwars” med gigantisk ansiktsbehåring, men eftersom jag för egen del knappast alls har sett ”Starwars”, undandrar sig detta min egen bedömning.

Det som annars utmärker ”Trollkungen” är en tillbaka-till-naturen-romantik.

Bokens två huvudpersoner lever sitt liv i skogen, i en människobefriad vild natur, där det finns väsen och fenomen som skulle kunna vara hämtade från de klassiska trollsagorna eller från Tolkiens värld. De är nästan nakna men håriga, särskilt i ansiktet, och de lever sitt liv och tränar sina kroppar i den natur de har valt att leva i. Dock måste de då och då närma sig människosamhället för att fylla på matförråden, vilket Kolbeinn Karlsson skildrar på ett ganska komiskt sätt: Iförda burka och fotsid dräkt går de då till ICA Maxi och handlar och återvänder sen med plastkassar stinna av matvaror.

I övrigt är kontrasten till människovärlden desto större. Skogens ande belönar till exempel de här båda männen med var sin avkomma: barnen föder de med hjälp av mycket krystande genom ändtarmen.

Den här episoden hör till de mer lättbegripliga i boken – förutsatt att man alltså ger sig sagan hän. Där finns annat som ter sig mycket mer dunkelt för oss som läser men som kanske – ungefär som i fråga om Bilbo-avsnittet – går att lösa till exempel med läsassociationer från annat håll.