Amerikanska arbetarsånger: Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways

Jag har tidigare berättat, att Joe Glazer har donerat sitt fackföreningsinriktade skivbolag Collector Records till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare stärker sin position som ledande skivbolag som utgivare av amerikansk vänstermusik. Skivorna från Collector Records kommer inom kort att bli tillgängliga för beställning via Smithsonian Folkways hemsida.

Redan nu finns en CD, som innehåller ett urval Collector Records-inspelningar, tillgänglig – även i den svenska skivhandeln. (Men skivhandeln är kommersiell; man får nog aktivt be den man besöker ta hem skivan. Observera dock, att det går! Den finns i svensk distribution.) CDn heter ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40166, 2006). Jag har översiktligt nämnt den förut, men nu har jag också inhandlat ett exemplar och kan ge en närmare bedömning.

CDn är alltså till stor del knuten till Smithsonian Folkways förvärv av Collector Records; många av låtarna kommer därifrån, och Joe Glazer själv skriver om sitt bolag i CD-häftet. Men där finns också material hämtat från gamla vänsterbolagen Folkways, Monitor och Paredon samt outgivna upptagningar från olika festivaler Smithsonian Folkways har anordnat. Låt mig genast säga, att den här skivan är en guldgruva för den som är intresserad av amerikansk radikal sångtradition.

Den öppnar med Paul Robesons insjungning av Earl Robinsons och Alfred Hayes ”Joe Hill” (”Balladen om Joe Hill”). Robesons basröst är mäktig.

Sen följer ”Bread and Roses” med Bobbie McGee (Barbara Wren), som har en ljus vacker röst.

Pete Seegers (solo) och The Almanac Singers ”Casey Jones (The Union Scab)” har jag förstås för egen del tidigare på skiva, men alla er som är obekanta med den här 1950-talsgruppen rekommenderar jag ett skivköp redan för den här gruppens skull.

Joe Glazer kommer själv till tals i en snabb, rytmisk och hörvärd ”organizing medley”, ”We Shall Not Be Moved / Roll the Union On”.

En mer traditionell version av ”Roll the Union On” finns med John Handcox från Southern Tenant Farmer´s Union.

Pete Seegers halvbror Mike Seeger framför, utmärkt, ”Cotton Mill Colic”, skriven av David McCarn, en textilarbetare från North Carolina, och upptecknad av Alan Lomax.

Joe Glazer har själv tonsatt dikten och framför ”The Mill Was Made of Marble” – han har tonsatt den som vals!

Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger sjunger, ackompanjerad också av sonen Calum MacColl, Si Kahns ”Aragon Mill”.

Därpå följer ytterligare ett smakprov på The Almanac Singers, ”Talking Union”. Formen är ovanlig, talkning blues, ett slags tidig rap med bluesrytm.

Veteranen Woody Guthrie (också han löst knuten till The Almanac Singers) finns förstås representerad, med ett stycke amerikansk arbetarhistoria, ”1913 Massacre”.

Joe Hill återkommer med ”The Preacher and the Slave” (”Svarta pråster” / ”Prästen och slaven”), den här gången insjungen av en IWWare från nutid, Utah Phillips.

”Which Side Are You On”, som jag har skrivit om (se Kulturspegeln, Sångtexter), finns här i två versioner, först med upphovskvinnan Florence Reece (med lite darrig stämma), sen (och desto mer medryckande) med The Almanac Singers.

Joe Uehlein gör en modern och bra version av ”Hold the Fort” (”Hållen fästet”), ackompanjerad av gitarr, mandolin och banjo, modern också i så måtto, att ”men” har bytts ut mot det mer könsneutrala ”workers”.

Om den här sångens historia, inklusive dess plats inom nykterhetsrörelsen, har jag haft ett intressant tankeutbyte med Magnus Andersson. Så här skriver arkivarien vid Smithsonian Folkways Jeff Place om sången:

”Hold the Fort” began its life as a gospel hymn written in 1870 by Phillip Bliss (1838-1876), who was inspired by a story about the bravery of Union troops defending a fort near Atlanta, Georgia in 1864. In 1873, the evangelical singer Ira David Sankey (1840-1908) took the hymn to England on one of his revival tours, and some years later the British Transport Workers parodied it and used it in their struggle. In the United States, the Knights of Labor also used the song, and it continued to evolve. The Wobblies began to use it in the early 20th century, and it also become a labor standard (Edith Fowke and Joe Glazer, ”Songs of Work and Freedom”, Roosevelt University, Chicago, Illinois, 1960:33). The Almanac Singers used it as a war song during World War II.” (Jämför min artikel om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.)

Det här citatet kan också tjäna som exempel på hur intressanta introduktionerna i CD-häftet till de enskilda sångerna är.

The New Harmony Sisterhood Band (Deborah Silverstein, sång och gitarr, Kendall Hale, sång och fiol, Katie Tolles, sång och fiol, Marcia Deihl, sång och mandolin, och Pat Duellette, bas), är en ny och intressant bekantskap för mig; gruppen bildades av deltagare i en feministisk kurs på Cambridge Graduate School for Social Change 1963-1964 och spelades in av Barbara Dane och Irwin Silber på superradikala Paredon Records. Här framför gruppen Woody Guthries ”Union Maid”.

Många av Collector Records skivor har inriktning på vår egen tids problem i arbetslivet. Ett exempel är Joe Glazers ”Too Old to Work”.

Ett annat är ”Black Lung” med Hazel Dickens. Låten är en bandning från en festival, och Hazel Dickens gör låten à capella. Jag rekommenderar gärna läsare/lyssnare att gå vidare till hennes egna skivor med bluegrasskomp, också till de skivor hon har gjort tillsammans med Alice Gerrard.

Larry Penn sjunger ”Been Rolling So Long” – han har större delen av livet arbetar som lastbilschaffis. Penn är en bra sångare med ett lite guthrieaktigt maner.

Tom Juravich, sång och gitarr, är en intressant bekantskap, om ni inte redan känner till honom. Melodin och kompet är bra och temat ultramodernt. Låttiteln ”VDT” ska uttydas ”video-display terminal”.

Många av låtarna på den här CDn avviker musikaliskt på ett intressant sätt från det traditionella arbetarsångmönstret.

”Automation”, med Joe Glazer, sång och gitarr, och Charlie Byrd, gitarr, är jazzig blues.

Eddie Starr, med ”I´m Union and I´m Proud”, har den intressanta karriärkombinationen stålarbetare och rocksångare.

Kenny Winfrees ”I´m a Union Card”, med komp av banjo och mandolin, är bluegrass.

Och så en kontrast: John O´Connors ”Carpal Tunnel” låter som en gammal brittisk ballad.

Och så en kontrast igen: Anne Feeney, som jag hörde och pratade med i ABF-huset för inte så länge sen och på vars mailing list jag står, gör tillsammans med ett band ”We Just Come to Work Here” till häftig rockmusik av rock n´ roll-typ.

Elaine Purkeys ”One Day More” har balladform.

Jon Fromers ”We Do the Work” startar à la berbershop men är annars gospelartad.

Den invandrade arbetskraften i USA är underrepresenterad på den här CDn, men Baldemar Velasquez & co gör ”De Colores” med sitt mexikanska stuk med den äran.

Och vad skulle CDn sluta med om inte de amerikanska arbetarnas kampsång framför andra, ”Solidarity Forever”? Det är Joe Glazer som sjunger, och han gör en fin version.