Faustman, Hampe: Hon kom som en vind

Titeln till Hampe Faustmans film ”Hon kom som en vind” (1952) kan knappast ha valts utan tanke på Hjalmar Gullbergs kärleksdikt ”Kyssande vind” – den förekom redan 1933 i Gullbergs ”Kärlek i tjugonde seklet”.

Men filmen, med manus av Herbert Grevenius, har annars som närmaste förlaga Walentin Chorells pjäs ”Fabian öppnar portarna”, gent emot vilken Grevenius tog sig stora friheter.

Hampe Faustman (1919-1961), döpt till Erik Chatham men sen känd under moderns, Mollie Faustmans, efternamn, är en av de mest intressanta svenska filmskaparna under 1940- och 1950-talen. Allt han gjorde var långt ifrån hellyckat, men han var inte en regissör som nedlät sig till att göra spelfilm med det främsta syftet att tjäna pengar; hans ambitioner var konstnärliga och ofta även politiska, att realistiskt och kritiskt skildra tidens samhälle.

Också ”Hon kom som en vind” skildrar alldeles vanliga människor i alldeles vanliga miljöer – med jobb i industrin och boende i egnahem. Miljön är således det tidiga femtitalets materiellt uppåtsträvande arbetarklass med de nya mål för ett gott liv de här människorna satte sig: badrum, dammsugare, kylskåp och ett och annat gott att kunna unna sig när man hade kalas, till exempel de 50-årskalas som förekommer i den här filmen. Märk att Hampe Faustman inte karikerar de här människorna och deras begränsade strävanden – men ett av inslagen i den här filmens handling är upptäckten ”Var det inte mer än så då?”. En av tidens recensenter av ”Hon kom som en vind” talade om gedigen välfärd och andlig fattigdom. Till det filmen med rätta fick beröm för var också att den ömsint skildrade riktiga människor.

Av bussen kliver i detta blomstrande femtiotalistiska industrisamhälle en ung, arbetssökande flicka, Lilly Lilja (Margit Carlqvist). Hon är på jakt efter ett jobb, och i detta uppåtgående samhälle var det världens enklaste sak att få ett, på ortens industri. Hon får fylla en lucka i den produktionskedja där Fabian Rosander (Åke Grönberg) är verkmästare. Vi möter således Fabian i en kontrollfunktion, som han bär upp med den äran.

Lilly behöver också någonstans och bo, och nu råkar det sig så, att verkmästarn hemma hos sig efter sonens utflyttning har ett extrarum för uthyrning. Där hemma finns också Fabians hustru Olga (Britta Brunius), hemmafru efter tidens ideal, åtminstone om man hade råd.

Som man kan ana blir verkmästarn lite betuttad i den unga vackra Lilly, och när Olga tillfälligt är bortrest, kan säkert även ni ana vad som händer, bland annat med den champagne, som finns undanställd i källaren inför Fabians femtioårskalas, som smörjmedel. Unga Lilly visar sig dock vara mer svårfångad än vad Fabian hade väntat sig, och med omdömet nedsatt av champagne både lockar och förnedrar han henne genom att ge henne sin penningreserv, en hel tusenlapp, mycket pengar på den tiden, som ett slags arvode.

Lilly lämnar honom, och bland det den lite tidigare hemvändande Olga hittar finns den där tusenlappen med en avböjande hälsning från Lilly.

Olga är trots allt beredd att förlåta maken han snedsprång, men också här blir filmen intressant: Fabian bekänner sin livskris och tillstår att hans liv har kommit vägs ände. Han lämnar sitt verkmästarjobb och åker till Stockholm, där han förstås också strax hittar ett jobb på en industri. Han hittar likaledes Lilly, och de startar ett nytt liv tillsammans.

Men även det här livet har mindre rosenskimrande sidor. Att ha en så ung och attraktiv partner gör Fabian svartsjuk. Och under en promenad på Djurgården möter de Fabians son, sonhustru och barnbarn. Också det här förhållandet börjar erodera.

Ett av Fabians problem i sammanhanget är att han inte förstår att han, i den ålder han är, inte längre har kvar all den ork och vitalitet han hade i yngre år. Det här märks också på jobbet, och när han av basen vid ett tillfälle skickas på ett ärende till lagret, ser han inte upp tillräckligt och blir påkörd av en lasttruck.

Det här blir också den händelse som för tillbaka Fabians liv till dess gamla banor. I väntrummet på sjukhuset där han blir inlagd möts de båda kvinnorna i hans liv, och Lilly beslutar sig för att lämna den här äldre mannen. (Vi möter henne senare ombord på något som kan vara en amerikabåt.) Så när Fabian kommer ut från sjukhuset, är han åter tillbaka i sitt gamla hem, hos Olga.

I filmens slut möter vi dem åter tillsammans som ett par, den här gången på hans 50-årskalas. Ny champagne har inköpts, och han håller ett litet tal för och skålar för sin hustru.

Och det känns alldeles riktigt, inte ett dugg patetiskt.