Andersson, Dan på skiva och i sångböcker

1970-talet upplevde något av en Dan Andersson-renässans, inte minst inom arbetarrörelsen. Här ett axplock skivrecensioner från då.

Vi börjar med en recension, införd i Aktuellt i politiken nummer 16 1977 (8 oktober):

Dan Andersson erövrar Finland och Paraguay

”Kiko del Paraguay sjunger Dan Andersson” (Pompeyo Lugo Mendez/PLM KDP 901, distribution PLM-produktion, 1977) är en ganska ovanlig platta. Kiko från Paraguay, som egentligen heter Pompeyo Lugo Mendez, har översatt Dan Andersson till sitt hemlands tungomål. Fast egentligen är det ju inte konstigare än att Evert Taube, som Kiko ofta sjunger på parti- och SSU-möten, har lånat material från Latinamerika. Men visst låter det festligt, när man hör Kiko sjunga”Tu eres bello Brogren al lado del fogón” i ”Helgdagskvää i timmerkojan”, ”Fiesta en la cabaña” på spanska.

Kiko har också själv tonsatt en rad av Dan Anderssons texter, ibland med riktigt lyckat resultat. Annars sjunger han förstås Gunnar Turessons, Thorstein Bergmans och Gunde Johanssons melodier.

Överraskande är det också att arbetarrörelsens eget nya skivbolag a disc har valt att starta med en LP på finska, ”Laulemia suomealaismetsistä” (BS 10976, distribution Brevskolan, 08/44 04 80). Titeln betyder ”Sånger från Finnskogarna”. Det är Esa Niemitalo som sjunger Dan Andersson.

En finsk Dan Andersson-skiva är likväl inte så överraskande som en paraguyansk, vilket redan titeln antyder. Några av låtarna har också direkt anknytning till Dan Anderssons finskpräglade hembygder, ”Joululaulu Suomalaismetsistä” (”Julvisa i Finnmarken”) till exempel. Mina kunskaper i finska är inte tillräckligt bra för att jag i detalj ska kunna bedöma Aappo I Piippos översättningar, men de förefaller relativt texttrogna och flyter. Esa Niemitalo är en utmärkt Dan Andersson-tolkare. Musiken är genomgående bra, så till exempel ”Soittoniekan hautaus” (”En spelmans jordafärd”), där ett tungt, ödesmättat baskomp så småningom övergår i fiolspel. William Salo gör en fin insats på dragspel, eller hanuri som det heter på finska.

Slutligen: Är det inte på tiden att återuppliva Dan Andersson-traditionen inom arbetarrörelsen. Recitera dikter, låta någon sjunga, berätta om Dan Andersson, sjunga unisont, spela grammofonskivor. Det kan man fylla ett helt möte med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

* * *

Nämnas bör också en LP som delvis innehåller Dan-Andersson-material. Jag skrev om den i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982, under

Trubadurer

Även Jan Norrmann ger på LPn ”Skaldemän” (LunaTon LT 1913, distribution Mudist) prov på egna tonsättningar av Nils Ferlin-dikter – bäst har han lyckats med ”Dan Andersson”, som så att säga är Dan Anderssonsk i tonfallet. Han har på samma LP för övrigt också tonsatt Dan Andersson och sjunger dessutom Dan Anderssons egen ”Till min syster”. Annars är ju Normanns specialitet Gabriel Jönsson. Här finns tre nya tonsättningar – bäst bland dem ”Sommarsolstånd” – samt ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson som saknades på Norrmanns Gabriel Jönsson-LP, som jag skrev om i Aktuellts julnummer 1981. En annan skåning, Anders Österling, finns också med samt, kanske mer överraskande, Henrik Menander – korkskäraren med ”Arbetets söner” och den svenska versionen av ”Internationalen” – med en rolig dikt som Norrmann har tonsatt. Bäst på LPn är Norrmanns tonsättning av Jan Mårtensons ”Clownens sång”, den dikt med vilken Mårtenson avslutade sitt porträtt av Jan Norrmann i Aktuellt nummer 17 1981.

* * *

Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1982 innehåller en tre tidningssidor lång översikt över sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”.

I den finns under mellanrubriken Visdiktare ett avsnitt om Dan Andersson:

”Svårtillgänglig eller smal är däremot inte Dan Andersson.

En förträfflig och representativ samling är ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, redaktör Gösta Åberg). Den innehåller fyrti tonsättningar (med melodistämma och ackoranalyser) av tonsättare som Sven Scholander (”Helgdagskväll i timmerkojan”, Thorstein Bergman (”Gässen flytta”), Gunde Johansson (”Omkring tiggarn från Luossa”), Gunnar Turesson (”Jag väntar…”) och så skalden själv (”Brooklandsvägen”, ”Jungman Jansson”, ”Till min syster”).

Gunde Johanssons tonsättningar av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa och andra dikter” finns i en bok från Zindermans. Här finns bland annat ”Hemlängtan” och ”Julvisa i Finnmarken”.

”Omkring tiggarn från Luossa” låg länge på Svensktoppen. Docenten i praktisk teologi vid Lunds universitet Jan Arvid Hellström driver i boken ”Den allra högsta sången” (Zindermans) tesen att en viktig förklaring är de religiöst färgade inslagen i Dan Anderssons diktning. Boken handlar både om Dan Anderssons tro och diktning och om annan religiös lyrik.

Från Bonniers kommer en vacker bilderbok (delvis i fyrfärg) med titeln ”I Dan Anderssons fotspår”. Den har undertiteln ”Strövtåg i Grangärde finnmark” och har som författare Eva Burman och som fotograf Henry Eriksson. Boken innehåller inget märkligt men knyter ändå ihop författaren med sin bygd, ännu ett stycke intressant kulturbygd.

Det nya industrisamhället, fattigdomen och längtan till hembygden finns sammanvävda i Dan Anderssons diktning. I en bok med fjorton analyser av arbetarlitteratur, ”Inte bara kampsång” (Liber, redaktör Birgitta Ahlmo-Nilsson) analyserar Michael Löfgren den här treenigheten i Dan Anderssons dikt ”Hemlängtan” (för övrigt tonsatt av Gunnar Turesson). Löfgren analyserar också Henrik Menanders ”Arbetets söner”. (I övrigt handlar analyserna mest om prosaskrivande arbetarförfattare, vilket ligger utanför ramen för den här recensionen.)