Kumm, Björn: Tito. Folkets diktator

Jag har på olika sätt genom åren intresserat mig för det som förr var Jugoslavien. Som många andra demokratiska socialister kände jag tidigt sympati för Titos vägran att rätta in sig i det sovjetkommunistiska ledet. Intressanta, i ett demokratiskt vänsterperspektiv, var också arbetarråden, Jugoslaviens speciella form av industriell demokrati. Min nu döde bror Matti, som själv en sommar tog sig till Jugoslavien, skrev en uppsats i nationalekonomi om denna jugoslaviska modell, och jag läste själv en del om det här sättet att ge arbetarna inflytande över sitt arbete.

Det knöts tidigt band mellan Skandinavien och Jugoslavien. Under andra världskriget deporterade tyskarna tillfångatagna jugoslaviska partisaner till Norge. Jag har givetvis själv sett Sigurd Evensmos långfilm ”Blodsveien”, som handlar om jugoslaviska krigsfångars vägbygge i Nordnorge under kriget. Relativt tidigt under efterkrigstiden fick Sverige en ganska stor grupp jugoslaver som arbetskraftsinvandrare. Följaktligen hörde det norska Arbeiderpartiet och de svenska Socialdemokraterna till de västeuropeiska partier som regelbundet fick inbjudningar till det jugoslaviska kommunistpartiets kongresser, och eftersom det alliansfria och socialt och ekonomiskt experimenterande Jugoslavien befanns intressant i ett norskt, svenskt och socialdemokratiskt perspektiv, brukade båda partierna sända gäster.

Jag har själv, därtill utsedd av SAP, deltagit i en sådan kongress i Belgrad och i samband därmed också fått möjlighet att bland annat besöka Jugoslaviens då fjärde största stad, Kragujevac. Kragujevac, i huvudsak en serbisk stad, stod för två saker som våra värdar ville visa upp. Dels fanns där en stor bilindustri. Dels är stadens namn en påminnelse om den nazityska hämndeaktion mot partisanerna som iscensattes där 1941: kanske så många som 7.000 människor avrättades i Kragujevac.

Också efter Jugoslaviens sönderfall har jag vid olika tillfällen besökt några av de självständiga länder som uppstod efter det blodiga inbördeskriget. Jag har tillsammans med min hustru, den dåvarande talmannen Birgitta Dahl, varit med på ett europeiskt talmansmöte, förlagt till Kroatiens huvudstad Zagreb, och tagit del av de mer försonliga tongångar som då började skönjas mellan Kroatien och Serbien; vi gjorde även en del privata upptäcktsfärder, handlade bland annat i Konzum, som Konsum heter i Kroatien. Här om året gjorde vi också en ganska lång donauresa, som bland annat förde oss till Kroatien och Serbien. Om hela denna resa har jag skrivit mycket utförligt under sammelrubriken Rapport från Donau, som man kan använda på bloggens sökfunktion för att hitta; mycket av det som rör även grannländerna Ungern, Rumänien och Bulgarien är av intresse, om man ska sätta sig in i regionens samlade historia, men jag vill särskilt för läsning anbefalla det jag har skrivit om Novi Sad, Belgrad och Jarak i Serbien respektive om Osjek i den del av Kroatien som heter Slavonien. De här bloggartiklarna innehåller ganska mycket om språk, historiska och nutida motsättningar och annat som kan kasta ett ljus över balkankriget.

Birgitta och jag har också besökt den lilla orten Kumrovec, där Tito, det vill säga Josip Broz, föddes år 1892, då som österrikisk-ungersk medborgare. Kumrovec ligger i dagens Kroatien, på gränsen till Slovenien, och Tito var mycket riktigt av blandad kroatisk-slovensk börd.

Därifrån och fram till hans död 1980 får vi följa honom och hans verk, det decentralistiska och socialistiska experimentet Jugoslavien, i en mycket väldokumenterad och samtidigt lättläst bok av journalisten Björn Kumm, ”Tito. Folkets diktator” (Historiska media, 2009). Den anbefalles till läsning av alla som är intresserade av Tito som person, av ideologi och av de historiska, kulturella och ekonomiska med flera orsakerna till att Jugoslavien efter Tito föll sönder i sina beståndsdelar, det senare med bärande inslag av det bestialiska våld som också har funnits i regionen redan tidigare i historien, under andra världskriget och under formandet av en jugoslavisk stat. Att Kumm nyanserar den kanske väl idealistiska bild vi unga socialdemokrater på vänsterkanten hade av Jugoslavien gör verkligen inte hans bok mindre läsvärd.

Kommunisterna blev en kraft att räkna med i det Jugoslavien som uppstod ur ruinerna av första världskriget, som man kan ana mest inom fackföreningsrörelsen och i städerna. Den unge Josip Broz värvades 1924 som agent åt Komintern (Kommunistiska internationalen). Dess förinnan hade han arbetat inte bara i det som skulle bli Jugoslavien utan också bott i Böhmen och i Wien. Kroatien och Slovenien var då fortfarande delar av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, och hösten 1914 kämpade han faktiskt i dess armé mot Serbien. Senare förflyttades hans kroatiska regemente till östfronten, och han hamnade i rysk fångenskap. Kumm berättar utförligt om hur han under den här perioden inte bara gifte sig med en ryska (genom åren en av flera fruar och ännu fler älskarinnor) utan också hamnade mitt i ryska revolutionen.

Men Tito tog sig tillbaka till det som i början av 1920-talet formerades som ett samlat jugoslaviskt kungarike. Och 1924 hittade alltså Komintern i honom en lämplig agent, en som under flera olika falska namn och med falska pass utförde kuriruppdrag, ibland också utanför Jugoslaviens gränser. Bland mycket annat rekryterade han frivilliga till spanska inbördeskriget. Det jugoslaviska kommunistpartiet var under mellankrigstiden inget starkt parti, och Komintern företog ganska omfattande likvideringar av ledande jugoslaviska kommunister. Eftersom Tito var en av de få som överlevde och lyckades hålla sig kvar i en ledande position, kan man väl dra slutsatsen att han varken var någon reformistisk mjukis eller helt oerfaren i maktspel.

Ett långt avsnitt i Kumms bok handlar om andra världskriget och den tyska respektive italienska ockupationen av olika delar av Jugoslavien, också om Ante Pavlićs fascistiska diktatur i Kroatien, den som genomförde omfattande och bestialiska utrensningar av serber. Till det som ytterligare komplicerade maktkampen i det krigstida Jugoslavien var att det, utöver Titos kommunistiska partisaner, fanns nationalistiska och kungatrogna partisaner, de så kallade četnikarna, som hade ett slags (mer eller mindre fungerande) ledning i London.

En av förklaringarna till det hemska våld, som kom att användas i den relativt nyligen genomförda uppdelningen av Jugoslavien i en rad nationalstater (vilket senare också genomfördes med inslag av etnisk rensning) är förstås det mycket omfattande och mycket brutala övervåld som har präglat stora delar av Jugoslaviens historia: det faktum att kroater och serber längre tillbaka i historien har slagits i varandra motstående arméer (och dessutom haft olika religion och alfabet), tyskarnas och den kroatiska Ustasja-regimens terroraktioner mot partisaner respektive serber, de kommunistiska partisanernas besegrande med vapenmakt av četnikarna och annat liknande. Till det som har motverkat strävandena att göra Jugoslavien till en mer enhetlig stat hör också förekomsten av nationella och religiösa minoriteter som albanerna i Kosovo och annorstädes samt det faktum att kosovoalbanerna och en stor del av bosnierna är muslimer.

Tito lyckades ändå under sin långa maktperiod hålla locket på, när det gäller alla dessa centrifugala krafter. Delvis skedde det på ett ganska hårdhänt sätt – Kumm kallar honom för ”folkets diktator” – men han mötte också kraven på självbestämmande genom att ge betydande självständighet åt de ingående delstaterna plus regionerna Kosovo och Vojvodina; i den senare bodde en stor ungersk minoritet.

Metoden att låta arbetarna delta i förvaltningen av företagen, en i princip sympatisk tanke, som intresserade många vänstermänniskor i Västeuropa, hade – som jag tror mig minnas att Villy Bergström har skrivit om – nackdelen att höja lönerna på bekostnad av investeringarna. De federala investeringsfonder som inrättades som en motvikt ledde, som Kumm visar, till rivalitet och maktstrider mellan delrepublikerna och även regionerna. Så hade till exempel de nordliga, ekonomiskt mycket välutvecklade delstaterna Slovenien och Kroatien svårt att acceptera att investeringsmedel satsades på svarta hål som Kosovo och Makedonien.

Som jag redan har nämnt, fraterniserade Jugoslavien med socialdemokratiskt styrda länder som Norge och Sverige, och Tito odlade också vänskapliga förbindelser med den brittiske labourpolitikern på vänsterkanten Aneurin Bevan. Till Titos rykte som, om inte socialdemokrat så åtminstone nationalkommunist med demokratiska drag, bidrog också hans arbete i den alliansfria rörelsen.

Men också det här är, som Björn Kumm visar, en för enkel bild. Tito etablerade visserligen en självständig kurs för Jugoslavien, men det var inte han utan Stalin som drev fram brytningen mellan Jugoslavien och Sovjetunionen plus dess satellitstater. När brytningen väl var ett faktum, byggde också Tito upp ett slags eget Gulag: tiotusentals medlemmar av kommunistpartiet sändes till ett par öar i Adriatiska havet, där man hade inrättat fångläger.

När brytningen väl var ett faktum, växlade han mellan självständighetsmarkeringar och möten med sovjetiska och andra kommunistiska ledare. Vidare: till upproren i Ungern och Tjeckoslovakien intog han en vacklande eller kanske snarare växlande hållning – men han kritiserade också Sovjetunionens behandling av de baltiska folken, tjetjenerna och volgatyskarna.

En egen utrikespolitisk linje, ja, och även intressanta demokratiska experiment inom produktionslivet.

Men socialdemokrat, nej. Det fick bland annat Milovan Djilas erfara, när han lanserade tanken att Jugoslaviens politiska system skulle kunna modifieras till ett slags tvåpartisystem som också rymde ett socialdemokratiskt parti. Också Praxis-gruppen, en intellektuell gruppering som byggde på den unge Marx’ verk, fick lära sig att det fanns gränser för det fria tänkandet i Titos Jugoslavien.