Berry, Chuck: Best of the Chess Years

När Chuck Berry, född 1926, 2014 fick Polarpriset, uteblev drottningen från prisutdelningen på grund av att Berry en gång i världen hade haft sex med en 14-årig flicka, som han hade anställt och som dessutom var prostituerad. Det här är för övrigt inte den enda fläcken på hans privata vandel: I mitten av 1940-talet satt han inne för väpnat rån.

Jag vill inte bagatellisera det här – inget av det här överensstämmer med min privata moral – men det är svårt att komma förbi Berry, om man ska beskriva det sena femtiotalets nya fenomen inom populär- och dansmusiken, rock n’ roll, och dess rötter i rythm ’n blues och andra närliggande musikriktningar. Det som hände då var inget mindre än en revolution inom populärmusiken.

Jag minns fortfarande vilket nästan bombliknande genomslag ”Rock Around the Clock” med Bill Haley under min gymnasietid fick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, men redan på klassträffar i realskolan spelades skivor med musik som ledde fram till det här. Och när jag gjorde lumpen i Sollefteå 1958-1959 hade jag en kompis på luckan som rockade loss vid en kompaniafton.

”Best of the Chess Years” (Not Now Music NOT3CD086, 2012) är en 3 CD-samling med Chuck Bery’s låtar från de här åren, många av dem klassiker i sin genre.

De här skivorna innehåller – som jag ska återkomma till – ganska mycket i de varierande stilar som utmärkte tidens kommersiella musik på skiva, men åtskilligt (dessutom komponerat av Berry, om än ibland med inlån från andra – ”Maybellene” med drag av ”Ida Red” är ett exempel) går helt enkelt inte att komma förbi, om man ska skriva rockmusikens historia.

Vi kan ju börja med att nämna en låt som man, om man så vill, kan tolka som en fäbless för det jag startade med att skriva om, ”Sweet Little Sixteen”. Men raden av låtar som i någon mening hör hemma i rockens Hall of Fame kan göras lång: ”Johnny B Goode”, ”School Days (Ring, Ring Goes the Bell)”, ”Memphis, Tennessee”, ”Let It Rock”, ”Back In the USA”, ”Roll Over Beethoven”, ”Route 66”…

Hans inflytande på annan, musikaliskt mycket mer utvecklad rockmusik är stor. Beatles upptäckte honom tidigt och tog starka intryck av hans musik, spelade själva in ”Roll Over Beethoven” och ”Rock and Roll Music”, och Paul McCartney skapade med en smula bistånd av John Lennon den underbara repliken ”Back In the USSR”. Rolling Stones har gjort en version av hans ”Carol”, och så vidare.

Samtidigt har Chuck Berry, eftersom han är en kommersiell sångare, sjungit in låtar, lite rockiga men i grunden i andra genrer: ”Together (We’ll Always Be)” (foxtrot), ”The Way It Was Before” (med manskör!), ”It Don’t Take But a Few Minutes”, ”Vacation Time”, ”Thirteen Question Method”, ”Diploms for Two”, ”It Don’t Take But a Few Minutes” och ”Vacation Time” (schlager), ”Worried Life Blues” och ”Down the Road a Piece” (blues), ”Blues for Hawaiians” (instrumental) i hawaiistil, ”That’s My Desire” (latino). ”Broken Arrow” låter lite som ”Old MacDonald”. Och ”Guitar Boogie” behöver jag väl inte etikettera. Allt det här är verkligen inte min musik, men jag nämner det heller inte i någon nedsättande avsikt – skivorna med Chuck Berry är mycket intressanta om man är intresserad av musikutvecklingen i vid mening i riktning mot rock n’ roll.

Och i den utvecklingen spelade Chuck Berry och hans gitarr en roll som man måste nämna.