Kromanov, Grigori: Last Relic, The

En svensk vän med stort intresse för mitt gamla hemland Estland har själv skaffat och sedan till mig lånat ut en ganska märklig film, producerad 1969 i Estland – vissa scener är också filmade i Lettland. Om jag berättar att antalet sålda biljetter i lilla Estland till den här filmen var 772.000 och i Sovjetunionen 44,9 miljoner, förstår ni kanske vilken publiksuccé den var.

Filmens estniska titel är ”Viimne reliikvia”, dess ryska ”Последняя реликвия”; i svensk översättning blir det här ”Den sista reliken”. DVD-utgåvan heter ”The Last Relic”.

Underlag för filmen, producerad av Tallinnfilm, utgör romanen ”Vürst Gabriel ehk Pirita kloostri viimsed päevad” (Fursten Gabriel eller Pirita klosters sista dagar), 1893, skriven av den estniske författaren Eduard Bornhöhe (1862-1923). Jag har inte läst den här romanen, men en ganska lång analys (på estniska) på nätet visar, att filmversionen tar sig en hel del friheter gent emot bokoriginalet.

Regissören är ryss, Grigori Kromanov, men manus har skrivits av Arvo Valton och musiken av Uno Naissoo och Tõnu Naissoo, samtliga ester. För redigeringen står Lennart Meri, senare president i Estland.

Skådespelarna är ryssar, ester och letter, och filmens grundspråk är ryska, men den finns även dubbad till estniska. Den som lyckas få tag på DVD-versionen kan också få engelsk undertext.

Filmen är gjord i färg. Sångerna i den ryska versionen framförs av Georg Ots (1920-1975), operasångare men också publikkär tolkare av populärmusik. (Somliga har väl också under åren 1980-2000 rest mellan Helsinki och Tallinn på färjan M/S Georg Ots.)

Att filmen trots sitt nationalistiska tema – den utspelar sig under livländska kriget 1558-1583 – lät sig göras under sovjettiden har säkert att göra med att dess huvudperson, fursten Gabriel (Aleksandr Goloborodko), i vart fall i filmversionen har rysk far och estnisk mor och att han kämpar mot tyskar och svenskar. I den här historiens slut anfalls Tallinn (i den verkliga historien av ryska styrkor), och klostret i Pirita bränns ner, vilket ägde rum 1577.

Till den här filmens obestridliga kvaliteter hör att den är gjord som äventyrsfilm i bästa Robin Hood-stil – dess stridsscener och gags står inte för oss kända klassiska äventyrsfilmer efter. Mycket riktigt möter vi här också munkar och nunnor som den ränksmidande broder Johannes (Rolan Rõkov) och en egensinnig abedissa (Elza Radziņa). Och broder Tuck har, åtminstone vad slagsmål beträffar, en like i Siim (Uldis Vazdiks).

Den här historiens Marion är den tyska adelsfröken Agnes von Mõnnikhusen (Ingrīda Andrina), och givetvis har Gabriel också en rival – en prins John – som vill slå undan benen på honom. Den romantiska delen av filmen är kysk som en hollywoodfilm från efterkrigstiden. Men äventyrsdelen är faktiskt välgjord.