Wilder, Billy: Kvinna utan samvete

Billy (egentligen Samuel) Wilder (1906-1902) föddes i Galizien, numera en del av Polen, och inledde sin bana inom filmen som manusförfattare i Berlin, men eftersom han var jude, gav han sig via Frankrike i väg till USA, och det var där, i Hollywood, han blev en av de stora filmregissörerna. Han kom där att bli ett av de berömda namnen – gjorde framgångsrika filmer med stjärnor i rollerna – men den allra första framgångsrika hollywoodfilmen, där han stod för manus och regi, var ”Kvinna utan samvete” (”Double Indemnity”) från 1944.

”Kvinna utan samvete” är en thriller, stilistiskt ett tidigt exempel på film noir – och då tänker jag inte på att den gjordes i svart-vitt.

Historien bygger på en roman av James M Cain, men manus skrevs av Wilder tillsammans med en mästare i den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, och det senare märks faktiskt tydligt. Trots att vi redan från början vet vilka som planerar och utför den här filmens mord och varför de gör det, skruvas spänningen gradvis upp och blir till slut obehagligt pressande.

Storyn är i sina grunddrag ganska banal men får liv med hjälp av skådespelare, som behärskar sitt yrke. Walter Neff (Fred MacMurray) är en framgångsrik försäkringsagent, som ibland – åtminstone om de han försöker övertala är vackra kvinnor – intresserar sig också för dem. Eller, som i fallet Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), åtminstone till att börja med, den länk hon bär kring ena vristen.

Neff dras, trots att han snart anar ugglor i mossen, till hela den här kvinnan – försöker också dra sig undan, men hon fungerar som en magnet på hans stålsatta sinne. Snart förstår han, att hon vill bli av med sin kyligt distanserade och dess värre sparsamme man (Tom Powers), men som den erfarne försäkringsman han är ser han också alla fallgroparna i hennes funderingar om hur hon ska kunna göra sig av med maken och, med Neffs hjälp, teckna en livförsäkring som hon sen kan leva på. Ytterligare ett problem är den tämligen vuxna dottern Lola (Jean Heather) den hatade maken har med sin döda förra hustru.

Neff lurar sedan Dietrichson att – i tron att han skriver på ett annat försäkringsdokument – teckna en livförsäkring om 100.000 dollar som, i fall han dör, tillfaller hustrun.

Men hur bli av med Dietrichson utan att försäkringsbolaget eller polisen fattar några misstankar? Tillfället erbjuder sig när Dietrichson ska åka i väg till en kompisträff som fordrar tågresa till annan ort. Eftersom han har ett gipsat ben, erbjuder sig hustrun att skjutsa honom i bil, och när han börjar undra över den konstiga väg hon tar, mördas han av Neff, som har legat gömd på golvet i baksätet.

Neff tar sedan, lätt förklädd till Dietrichson och försedd med kryckor, tåget, medan fru Dietrichson skjutsar makens lik till ett överenskommet ställe vid järnvägsspåret, där tåget måste sakta in. Neff blir dock tvungen att få en hjälpsam man i den vagn varifrån han ska göra sin sorti (Dietrichsons ”självmord”) att hämta rökverk åt honom.

Det här ser till att börja med ut att gå vägen – men så börjar en högre chef på försäkringsbolaget morra, och Neffs närmast överordnade, Barton Keyes (suveränt spelad av Edward G Robinson) börjar göra undersökningar. Dessutom uppsöks Neff av den döde Dietrichsons dotter Lola, som har sett styvmodern prova en hatt med sorgflor redan innan fadern dog och nu plågas av ett barndomsminne från sjukhuset där hennes mor var intagen innan hon dog och där hon som sedan blev hennes egen styvmor arbetade som sköterska.

Slutuppgörelsen i den här historien har ännu mer svärta. Det visar sig att Phyllis, fru Dietrichson, verkar ha en historia med dotterns boyfriend Sam Gorlopis (Fortunio Bonanova), och hon erkänner också att hon inte bryr sig ett dugg om Neff, bara har utnyttjat honom. Han skjuter henne men har dess förinnan själv hunnit bli allvarligt sårad.

Därefter blir han själv anklagad av sin nitiske och moraliske chef på försäkringsbolaget. Han försöker komma undan men segnar ner utanför dörren.

Dör han inte där, väntar honom bödeln.