Eriksson, Kjell: Mannen från bergen

Även om det hittills inte har märks mycket här på bloggen, är jag sen unga år en ivrig deckarläsare.

Bland dem jag har läst samtliga deckare av finns uppsalaförfattaren Kjell Eriksson (född 1953). Efter många års läsning av hans böcker har jag så småningom också blivit bekant med honom personligen; han är ordförande i Ordfront, Uppsala, vars styrelse jag tillhör.

Den som har läst hans tidiga deckare kan inte undgå att ha noterat hans beska kommentarer om socialdemokratins politiska villfarelser och om personer på partiets högerkant. Därav kan man dra slutsatsen, att han kan tänkas ha tillhört yttervänstern; mycket riktigt blev han i unga år, efter att först ha tillhört SSU Socius i Uppsala, maoist och verkade inom det nu nedlagda SKP (före detta KFML). Hans förlag, Ordfront, har för övrigt samma maoistiska bakgrund.

Även om jag någon enstaka gång har funnit hans omdömen väl hårda och kategoriska, har jag på det stora hela inte haft några större problem med hans böcker, ännu mindre med honom själv. Han är en samhällsengagerad människa, som på ett stort antal områden – har jag kunnat konstatera – har åsikter, som står mina vänstersocialdemokratiska nära.

Kjell var för övrigt den som drog in mig i Ordfronts arbete – det började hösten 2005 med att han fick mig och Birgitta att skriva på ett upprop för Ordfront. (Jag har varit passiv medlem – bokklubbsmedlem – under lång tid.)

Det finns också annat som förenar oss. Kjell var till inte så länge sen trädgårdsmästare, och han har noterat min och Birgittas vurm för trädgård; det visade sig till och med, att han mycket väl visste, att ett antal gammaldags rosor i vår trädgård i Öregrund via ortens tädgårdsmästare Inga-Lill Andersson ursprungligen kommer från Ulva trädgård, som han ägde på den tiden.

Jag har å min sida noterat, att det finns åtskilligt i hans böcker, som knyter an till mig och mitt liv: Hans kvinnliga polishjälte Ann Lindell har som favoritfik Savoy i Uppsala – där hamnade jag, eftersom jag, när jag flyttade till Uppsala för att plugga, bodde i hyresrum på det närbelägna Jumkilsgatan, min allra första kväll i Uppsala. Anns kärlek, den före detta lantarbetaren Edvard Risberg, hamnar på Gräsö (som ligger utanför Öregrund) och blir kvar där. En bit av handlingen i den allra senaste boken, ”Mannen från bergen”, är förlagd till trakten av torget mellan Svartbäcken och Tunabackar i Uppsala, ett stenkast från Idrottsgatan där jag bor. Och så vidare.

De här anknytningarna gör förstås Kjell Erikssons böcker extra intressanta för en som bor halva året i Uppsala, halva i Öregrund. Men jag tror att den starka lokalfärgen är ett plus också för läsare, som inte har mina speciella erfarenheter.

Kjell Eriksson började skriva böcker först runt 40 års ålder. De allra första är inte deckare, och i dem vrenskas fortfarande språket för honom; det märks där att skrivandet inte har varit hans huvudsakliga arbete i livet. Med sig i sitt nya författarliv tog Kjell Eriksson dock den erfarenhet av lantligt liv och hårt kroppsarbete, som han delar med den av honom beundrade statarsonen och författaren Jan Fridegård. Också i deckarna, framför allt de tidiga, är det här draget starkt närvarande.

Hösten 2005 fick Kjell Eriksson äntligen Lundequistskas (den lokala Akademibokhandelns) litteraturpris, och jag skrev då, att han lika gärna kunde ha fått priset för någon av de tidigare böckerna som nu för ”Mannen från bergen”. Under epoken som deckarförfattare har Kjell Eriksson utvecklats till att skriva på en jämn och hög nivå.

I Kjell Erikssons deckare finns ofta världen utanför inte bara byn utan också utanför Sverige närvarande. I debutdeckaren ”Den upplysta stigen” (Lindelöws, 1999) går trådar, som man kan ana av titeln, till Peru. Handlingen utspelar sig i den lilla uppländska byn Ramnäs. Där bor Edvard Risberg, och dit kommer Ann Lindell för att utreda de händelser, som utspelas där. Redan i den här boken kommer Edvard till Gräsö, och Ann och Edvard inleder ett kärleksförhållande.

I ”Jorden må rämna” (Ordfront, 2000) fortsätter relationen mellan de här ganska omaka personerna, till stor del fortfarande ute på Gräsö. Men handlingen för oss bland annat till ett torp på andra sidan om Uppsala (i Fridegårds gamla trakter), och bokens inledande dubbelmord sker i Eriksberg i Uppsala.

I ”Stenkistan” (Ordfront, 2001) är miljön ny och ovanlig för Kjell Eriksson: I centrum för bokens kriminalgåta finns läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Men Kjell Eriksson vore inte Kjell Eriksson, om det inte även här fanns en internationell anknytning, i det här fallet till Dominkanska republiken. I slutet av ”Stenkistan” bekänner Ann Lindell för Edvard, att hon är med barn – men att barnet inte är hans. Därmed tar den delen av historien en ny vändning.

I ”Prinsessan av Burundi” (Ordfront, 2002), under Anns barnledighet, spelar kolleger till henne en större roll – men Ann dras förstås ändå in i händelserna. Titelns ”Prinsessan av Burundi” är en akvariefisk – dess roll i handlingen överlåter jag åt kommande läsare att upptäcka. ”Prinsessan av Burundi” utsågs för övrigt till årets bästa kriminalroman. I den här boken rör sig Kjell Eriksson i sociala skikt och i en typ av stadsdelar (i Uppsala), som är mindre vanliga i kriminalromaner.

Det här draget blir ännu tydligare i ”Nattskärran” (Ordfront, 2003): här får invandrarstaden Uppsala, även invandrarhatet, skarpa konturer. Boken börjar med en vandalisering och en mördad pojke i Uppsalas hjärta, Drottninggatans nedre del. Och relationen mellan Ann och Edvard, som förstås kärvar efter det att Ann efter ett banalt tillfällighetsligg har fått barn – en son – med en annan? Edvard har varit på utlandsresa och tycks nu, till Anns förtvivlan, dras till en ny kvinna.

”Nattens grymma stjärna” (Ordfront, 2004), ett familjedrama, utspelas i en för Kjell Eriksson ny och påtagligt avvikande miljö: Kåbo och universtietsfolket som bor där. Handlingen är mycket spännande, mot slutet thrillerartad. I ”Nattens grymma stjärnor” förefaller Anns relation till Edvard stendöd – och hon uppvaktas av en ny karl, en kollega. Som tur var bidde det ingenting av det.

Den senaste i serien av deckare om Ann Lindell heter ”Mannen från bergen” (Ordfront, 2005).Det är en bok som medvetet bryter mot en av genrens etablerade huvudregler, nämligen genom att strunta i att hålla läsaren i spänning ända till slutet med frågan ”Who´s done it?” Historien om mördaren och hans motiv är här en parallellhistoria till polisens utredningsarbete; Kjell Eriksson bringar till och med läsaren att känna sympati för hans, om inte gärning så dock motiv.

Nyckeln till det som händer och varför det händer finns i det här fallet i Mexiko – åter igen finns rötterna till det som utspelas i dagens Uppsala i en annan del av världen.

Också annat i handlingen går lätt att associera till vad Kjell Erikssons gärna vill berätta om, sociala miljöer där människor kämpar men ibland förleds att hamna i situationer, där de inte borde vara. Här handlar det om ungdomsgäng, småkriminalitet, knark och bland annat Sävja. Men bovarna, de som utnyttjar svaga och unga, kommer utifrån.

I flera av Kjell Erikssons tidigare deckare spelar fackligt arbete, oftast i Lantarbetarförbundet, och arbetsliv, följaktligen i mer lantlig miljö än i den här boken, en roll. I ”Mannen från bergen” finns en fin arbetslivsskildring från den urbana restaurangvärlden, närmare bestämt från matsalen och köket i den fiktiva uppsalarestaurangen Dakar. I centrum står en ensamstående mamma (till en av bokens unga olyckskorpar) och bortrationaliserad postkassörska, nu på sitt livs första jobb som servitris. Den här skildringen av både kamratskap och vedermödor samt av den kriminalitet som alltför ofta tycks finnas i branschen är fin.

I boken finns också en valhänt kort kontakt mellan Ann och Edvard. Men det bidde inget av det heller.