Mozart, Wolfgang Amadeus: Trollflöjten

Wolfgang Amadeus Mozart skrev sin ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte”) 1791, och sen dess har den hört till operakonstens storverk. Själv såg jag den i Ingmar Bergmans berömda TV-version från 1974, och jag har senare kunnat återvända till just den uppsättningen, eftersom vi har den på skiva.

Man kan rikta intellektuella och rationalistiska invändningar mot ”Trollflöjten” – jag är ingen vän av frimureri och mysticism – men jämfört med många andra operaoratorier har den mycket mer av briljanta infall, är helt enkelt en väl berättad historia.

Musikens hus i Uppsala har ju ingen operascen, så när Kungliga Operan i går spelade ”Trollflöjten” (i översättning av Ulf Peder Hallberg) för uppsalapubliken, var det i en konsertant version, dock med vissa teatrala inslag. Till dem hörde ett tält, en märklig huvudbonad och en björn som visade sig kunna spela miniflygel. För regi och scenografi stod Ole Anders Tandberg.

När det gäller den moderniserade kostymeringen, signerad Maria Geber, är jag kanske inte lika förtjust. Scoutdräkter känns helt enkelt inte stilenliga, och till exempel Paminas (Elisabeth Meyer) klädsel skulle nog inte ha gjort mig lika tänd som Tamino (Conny Thimander) blev. Fast sedan måste ju även i den här uppsättningen de hotfulla makterna, till exempel Nattens drottning (Karolina Andersson), markeras med hjälp av hotfullt mörka och fotsida dräkter.

Karolina Andersson sjöng för övrigt Nattens drottnings aria på ett sätt som med all rätt fick dånande applåder av uppsalapubliken. Den jag i övrigt vill applådera bland dem som hade framträdande roller var Jens Persson som Papageno, och då syftar jag inte bara på hans sätt att spela rollen utan också på hans sätt att sjunga. Klockspelet gjorde också sitt till för att höja den här rollen, men ljudet kom där rimligen från orkestern. Ytterligare en av de agerande, en av dem i damtrion, skulle jag särskilt vilja ge beröm. Eftersom det program vi fick inte innehöll rollpresentationer med foton av aktörerna är jag inte helt säker på namnet, men eftersom hon var blond, tror jag – efter nätsökning – att det var Katarina Leoson.

Musiken, den sånguppbackande, ouvertyrerna och körpartierna, klingade väl under ledning av dirigenten, Stefan Klingele, som också vid väl valda tillfällen fick kliva in i handlingen, som utspelades aningen längre fram på scenen.