Henriksson, Anders: 65, 66 och jag

Anders Henrikssons filmfars ”65, 66 och jag” från 1936 är en svensk bearbetning, gjord av Weyler Hildebrand, av en dansk fars avsedd för scen. I den här svenska filmversionen har svenskheten betonats dels genom miljöerna (Svea Livgarde, Djurgårdsbrunns värdshus, Grand Hôtel, Kastellholmen, Blasieholmen, Hagaparken), dels med hjälp av filmmusiken (”Kungliga Svea Livgardes paradmarsch”, ”Kungliga Södermanlands regementes marsch”, ”I villande skogen jag vallar min hjord”, ”I sommarens soliga dagar” med flera).

I centrum för handlingen står grosshandlare Karl-Alfred Petterson (Thor Modéen), hans fru Lisa (Elsa Petterson) och deras dotter Ellen (Greta Wenneberg) samt även löjtnant Nils Tjäder (Allan Bohlin), som är förtjust i Lisa, vilket hon också är i honom. Men farsan/grosshandlaren tycker inte att en militär är fin nog för hans dotter.

Själv drar sig grosshandlarn inte för att gå på krogen med en ung dam som är anställd av honom, och då händer det en kväll att han, något påverkad av alkoholhaltiga drycker, kör på en lyktstolpe och senare råkar illa ut hos polisen – det är inte första gången han åker fast för rattfylla. Hans advokat konstaterar att det nog är kört den här gången, så grosshandlarn låtsas – för att komma undan sinkabirum – åka utomlands i tjänsteärende.

I själv verket åker han till stranden och badar, men medan han förlustar sig med baddräktsklädda unga damer, stjäl en förrymd soldat på repövning hans kläder och han själv blir tvungen att ta den förrymdes kläder av luffartyp. Alltså blir luffaren gripen och tagen för grosshandlare, vilket renderar honom fängelsestraff för rattfylla, ett straff som grosshandlarns advokat dock lindrar genom att till cellen skicka riktigt läckra måltider. Medan det nya hembiträdet Amalia Jönsson (Katie Rolfsen), anställd av fru Petterson, inte känner igen grosshandlarn när han kommer utstyrd till luffare och häller vatten över honom.

Pettersson hämtas av militärpolis för att återbördas till regementet, där inte heller den av honom avvisade löjtnanten (dotterns friare) låtsas känna igen honom. I stort sett kommer grosshandlarn i sin nya roll som repsoldat ganska lindrigt undan, men han utsätts vid åtminstone ett tillfälle för en manöver med ganska hårda bandage.

Här blir den här filmen en ganska typisk militärfars, ibland mycket överdriven, ibland rolig. Bland hans inkallade kamrater finns den märkliga 65an Petrus Ramlösa (Carl Hagman) och 66an Pelle Frisk (mycket väl och roligt spelad av Elof Ahrle). Den förre anser sig vara fästman till Pettersons nya (för honom själv okända) hembiträde, men det finns fler som tävlar om den gunsten – och hon själv pekar, vid ett icke reglementsenligt besök på logementet, ut Karl-Alfred/Fritiof som far till sin tioårige son.

Men till slut ordnar sig allt ändå.

Grosshandlarn återvänder hem och lyckas återerövra hustrun, som – i tron att han var utomlands – har haft en tête-à-tête med hans advokat.

Och nu får förstås löjtnanten också hans dotter.