Cephas, John & Wiggins, Phil: Richmond Blues

Smithsonian Folkways har fortsatt Folkways’ arbete med att på skiva dokumentera blues och olika bluesstilar. 2008 utkom CDn ”Richmond Blues” med John Cephas, gitarr, och Phil Wiggins, munspel (Smithsonian Folkways SFW CD 40179), som med ett par undantag innehåller exempel på Piedmont Blues – inte bara exempel förresten; det svänger ordentligt om de här låtarna.

Paret Cephas och Wiggins har gett ut skivor tidigare på olika bolag, men Smithsonian Folkways har uppenbarligen spelat in dem just med avsikten att dokumentera piedmontbluesen. Tur att de hann – Cephas dog tidigare i år. Cephas, född 1930, låter annars allt annat än ålderstigen på den här plattan.

Piedmontbluesen är en afroamerikansk country blues som spelas längs södra delen av USAs ostkust, från Richmond i Virginia till Atlanta i Georgia. Den utmärks bland annat av sin pulserande rytm, där gitarren, i det aktuella fallet John Cephas’ gitarr, är det drivande instrumentet. En vanlig kombination är att ett munspel, i det aktuella fallet alltså Phil Wiggins’, står för ornamentiken. Dessutom sjunger gitarristen. Samma slags kombination hittar man tidigare bland annat hos två kända företrädare för piedmonttraditionen, Sonny Terry och Brownie McGhee. En annan legendar inom piedmonttraditionen är Blind Boy Fuller. Ytterligare en inspiratör, som nämns av Cephas själv. är Reverend Gary Davis.

Piedmontbluesen är släkt med deltabluesen men har också lånat drag av ragtime, ballader och old time music från Appalacherna. För att ta inlånen först: ”Pigmeat Crave”, som en gång spelades in av Blind Boy Fuller, har en dansant ragtimemelodi. Både Fuller och Reverend Gary Davis har spelat in ”Great Change”, som har drag av både ragtime och gospel. ”Going Down the Road Feeling Bad” med sina tre gånger upprepade rader har balladkaraktär, och detsamma gäller förstås ”Carless Love”, en ballad som har blivit blues – den finns med till exempel Fuller, Bessie Smith, Leadbelly och Josh White. Och ”Step It Up and Go”, 1941 en hit med Blind Boy Fuller, har, fastän den alltså görs på gitarr och munspel, boogie woogie-smak.

Ännu lite längre från piedmonttraditionen finns ”Going to the River”, en rythm and blues-låt med vacker melodi som vi minns med Fats Domino (1952), och så ”Dog Day of August”, som mer hör hemma i Delta- och Chicago-traditionen.

Till den mer utpräglade Piedmont-traditionen hör förstås titellåten ”Richmond Blues” och många andra låtar på den här CDn: ”Black Rat Swing” (som också Mephis Minnie har sjungit in), ”Crow Jane”, en Piedmont-standard, och ytterligare Blind Boy Fuller-låtar som ”Mamie” och ”Prison Bound Blues”.

Man måste här också nämna ”Key to the Highway”, som vi minns med Big Bill Broonzy, Sonny Terry och, senare, Eric Clapton. Broonzy är ett särskilt kapitel – han var, fast han hör till Delta-/Chicago-skolan, mycket älskad också i Piedmont-området, och frågan är om inte hans ”Keep Your Hands Off My Baby”, där Phil Wiggins spelar munspel helt suveränt, har blivit den här skivans bästa låt.

Åter igen noterar jag, att Smithsonian Folkways sviker den gamla Folkways-traditionen att låta ett texthäfte följa med skivan. ”Prison Bound Blues” skrevs till exempel av Blind Boy Fuller när han hade lyckats skjuta sin fru Cora i benet, och det hade varit kul att mer i detalj kunna läsa hur han reagerade på det som följde. En annan titel som lockar till mer textläsning är ”Pigmeat Crave”, detta eftersom begreppet ”pigmeat” i det här fallet syftar på en sexuellt tillgänglig kvinna, antingen ung och oerfaren men villig eller gammal och promiskuös.

Det är mycket man får lära sig också genom bluestexter.