Lundell, Ulf: ”Bosnia”

Att Ulf Lundell också har ett politiskt engagemang vet alla som genom åren har lyssnat på honom.

CDn “Bosnia” (Rockhead / EMI 4751752, 1996) är ändå speciell, eftersom materialet kommer från en turné till förmån för projektet Ship to Bosnia. 25 kronor av varje såld CD gick sen oavkortat till uppförandet av ett solidaritetshus i gruvbyn Lipnica i närheten av Tuzla.

Det är en mycket lundellsk CD, med något undantag (Janne Bark sjunger Neil Youngs “Rockin´ In the Free World”). Till största delen är den fylld av tidigare utgivna lundellåtar: “Stora vägen” (Evangeline, 1988), “Chans” (Den vassa eggen, 1985, med flera), “Jag går på promenaden” där Lundell har lånat den ösiga bluesrocken från John Mayall (debut-LPn Vargmåne, 1975), “Snön faller och vi med den” (både på Dådens år och Nådens år, 1978), “Stackars Jack” (Öppna landskap, 1995), “Hav utan hamnar” (Ripp Rapp, 1979) och “För dom som älskar” (Livslinjen, 1995). Just inget av det här kan tolkas politiskt – det skulle då vara hjälpen till en hund, som får namnet Chans, i låten med samma namn.

Men tre låtar har en desto tydligare politisk tendens.

För det första den tidigare outgivna “Soldat kommer hem”. Den kunde handla om kriget i Bosnien men beskriver vad som händer med soldaterna i alla krig:

Krokusarna blommar
Staren sjunger högt i björkens topp
Somliga är döda, andra borta
Det värker i din kropp
av alla dessa minnen
som inte längre går ihop
med allt du ser omkring dej
alla röster, alla tecken, alla rop
Det kanske bara var dej själv
du slogs mot om och om igen
Någonting du hade i dej
som vaknade med dej på morgonen
och sen fick du slåss hela dan
tills det blev kväll och natt igen
Kan du sluta fred nu
fred med dej själv min vän?
Kan en soldat som du komma hem?

Det andra exemplet är “Museum”, ny också den för det här albumet. Texten är för lång för att citeras i sin helhet, men den handlar om en man som kommer hem från en lång resa: “Det var ditt hem en gång, nu är den ett museum.” Bakgrunden till denna overklighetskänsla får vi i den här strofen:

Jag kom hem från en resa, hallen full av post och tidningar
Jag läste att Palme inte var mördad bara försvunnen
Det var ingen ensam galning, ingen konspiration
inte poliserna som la ner honom, det var Jantelagen
Han gick för långt helt enkelt och det kunde inte tålas
Hatet växte som ogräs och mögel
Nu har vi drivit ut den Djävulen ur vårt tjocka svenska blod
Nu står vi nakna och tysta inför varann i den kritvita dagern

Märk utgivningsåret för CDn, 1996.

“Gränsen” med sitt flyktingtema är som gjord för en CD med titeln “Bosnia”; särskilt effektiv blir den genom att sätta in invandringsfrågan i ett svenskt, historiskt sammanhang.

Men där finns något ytterligare. Jag ber er att särskilt noga läsa andra strofen, alltså den som följer efter första refrängen.

Farfar dog i nån farsot
Farmor tog hand om två pojkar
Gällen mjölk och saltad sill
Tårar som aldrig torkar
Mina förfäder tog sej över gränsen
nån gång på sextonhundratalet.
Dom kom vandrande från Belgien
Jag lever här och nu av deras slit

Så kom berätta om Naxos
Berätta om Madrid
Säj nånting om Maraures
Hur är det i Batumi
Hur är flickorna i Holyhead
kan dom hålla en man vaken en natt?
Sjunger dom i Winnipeg
Skiner solen i Gujarat

Det växer rosor upp ur stenen
Det är vårt blod som växer där
Två skott och allting är förändrat
Det kunde inte hända här
Hatet gror i Svarta gränden
där det aldrig blir någonting annat än natt
Vi tog hit magnolian
Vi kan prata om Arafat

Så kom berätta om Naxos..

Du tror att allting är så enkelt
Du slår bara den som inte vill
Hålla käften när du säjer tyst
Som rör sej när du säjer still
Men din gräns går nere i city
där nån leker med ditt liv
Din bror han bor i Pakistan
Så stoppa ner din kniv

Kom berätta om Naxos…

Den här CDn producerades i februari 1996, tio år efter dramat på Tunnelgatan. Men “Gränsen” är inte skriven 1996. Den fanns först på “Det goda livet” från 1987, året efter mordet, och återkom sedan också på “Maria kom tillbaka – Lundell Live”, 1993, och på “Rebeller”, 1995.